Ibland drabbar den mig. Den där rädslan som bara förstenar hela mitt sinne. Rädslan för att det ska gå tio år till utan att jag blir av med min psykiska ohälsa där ensamhet, ångest och oro styr mitt liv. Jag vill inte tänka och känna såhär. Jag vill bara må bra och leva. Men gång på gång blir jag dränkt av känslorna. Allt blir svart i mitt inre och glädjen är som bortblåst. För varje dag med ångest känner jag en stor sorg. Sorg över dagen som inte kommer tillbaka, sorg över åren som passerat och lämnat stora hål i mitt inre, sorg över det som aldrig blev.