En tuff start på terminen
Som vanligt är det ett bra tag sedan jag skrev här. Och oftast är det när jag känner mig lite nere och behöver skriva av mig som jag använder bloggen. Det är slutet av september och denna terminen har startat på ett minst sagt jobbigt sätt. En del av
mitt mående beror på situationer och saker som hänt. Tänker inte dela med mig av allt i detalj, men kan säga att mitt självförtroende verkligen har fått sig en törn och att jag känt mig ledsen, åsidosatt och rent ut sagt dålig. Och på detta
så var jag tvungen att avliva min älskade katt som varit sjuk ett tag.
Jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket som jag gjort de senaste veckorna och jag har känt mig så skör. Minsta motgång har blivit till en stor klump i magen och jämförelsens förbannelse har vilat över mig som en tung dimma. Jag har velat ge upp flera
gånger och pendlat mellan hopp och förtvivlan. Samtidigt har jag försökt hålla mig flytande, andas och rikta blicken på Gud. För mitt i allt detta har jag ändå min tro.
Utan Gud i mitt liv hade jag aldrig varit där jag är idag. Jag kanske inte ens hade levt på denna jord. Och trots motgångar och nederlag har jag alltid hittat tillbaka till Gud och den kärlek han har för mig. Jag glömmer ofta att vända mig till honom
först, utan väljer istället att försöka lösa situationer på egen hand, för att sedan låta honom städa upp min skit. Jag tvivlar aldrig på att han finns, men däremot kan jag ibland glömma av hans förmåga att hjälpa just mig! Jag har så mycket
lättare att ha tro för andra än för mig själv.
Så mitt i all den här ångesten, ledsamheten och nedstämdheten som jag just nu upplever så försöker jag ändå rikta mitt fokus till Gud. Och jag vet att Gud har det bästa för mig även om det inte alltid sker på de sätt jag själv vill. Jag har så många
böner som jag fortfarande väntar på att få besvarade,. Och mitt hjärta känns ibland så kallt och hårt att jag undrar om jag stängt ute Gud för mycket?! Samtidigt vill jag tacka Gud för allt det vackra jag får uppleva. Mina fantastiska vänner, min
familj, naturen, för att bara nämna några.
Jag hoppas att resten av hösten ska få bli fin. Att saker ska lätta och att ljuset ska få ta mycket plats i mitt liv. Jag längtar efter att få titta tillbaka och känna att jag kan åt allt jag fått uppleva. Och jag ber om energi, glädje och massa kärlek.
Sara ❤️
Blickar framåt
Nu var det längesedan jag skrev något här. Min gamla blogg som jag startade 2006 och som jag mest använt för att skriva av mig när livet var jobbigt. Det är ganska intressant att gå tillbaka och läsa gamla blogginlägg ibland. Jag kan se att
jag har utvecklats så otroligt mycket över åren och trots att jag många gånger känt att livet stått stilla och att depressionen tagit så mycket ifrån mig så kan jag även känna tacksamhet till allt jag har lärt mig genom åren.
Min största tacksamhet går till kyrkan och den familj jag har där. När jag började ta min tro på allvar, omge mig med människor som bad för mig, stöttade mig och hjälpte mig framåt så började också en lång resa. En resa som verkligen inte varit lätt,
men som varit värd varenda steg. Och jag kan se tillbaka på mina tuffaste perioder och se hur Gud har burit mig igenom. Utan min tro och min kyrkfamilj hade jag kanske inte ens varit här idag.
Jag kan fortfarande känna mig deppig, ha ångest och negativa tankar ibland. Men jag är så mycket starkare i mig själv, mår så mycket bättre och känner en helt annat frihet nu än tidigare. Det som bekymrar mig mer nu är mina låga energinivåer. Jag är så
sjukt trött hela tiden och har sällan några marginaler i vad jag orkar med. Jag har varit rädd för att jag kanske varit på väg att krascha rakt in i väggen, bli utmattad och sjukskriven. Och jag märker att jag inte alls tål stress på samma sätt som
jag gjort tidigare.
Just nu tränar jag på att hitta en bra balans mellan jobb, fritid och vila. Jag vill ofta göra så mycket mer än jag orkar med. Och jag måste bli ännu bättre på att prioritera och sortera bort saker. Tacka nej ibland fast det tar emot. Svårt
men nödvändigt.
Jag har stora förväntningar inför 2019. Och jag hoppas och ber innerligt att det ska bli mitt år. Jag har så mycket drömmar och planer för framtiden och jag hoppas att jag ska ha energi att orka ta de där rätta stegen för att nå dit. Men jag väljer att
lita på Gud och att han kommer fortsätta bära mig framåt och leda mig rätt.
Nu ska jag vila innan det är dags att dra och träna lite! So long!
Sara ❤️
Semestern har startat!
Idag hade jag min tredje riktiga semesterdag. Och idag var också första dagen då jag inte hade någonting inplanerat. Jag vaknade och var helt slut efter gårdagen då jag och två kompisar cyklade 1,5 mil i terräng med mountainbikes. Men jag var
också mentalt slut. För när tankarna snurrar i ett och man aldrig ger sig själv en chans att hinna bearbeta dem blir man trött. Alla som känner mig vet att jag kämpar med ångest och oroliga tankar. Jag har gjort det alldeles för länge och jag har
vant mig vid att leva med det. Hoppet om att en dag bli helt fri från det finns fortfarande kvar, men jag vågar inte alltid hoppas för mycket.
Så idag vaknade jag och kände en viss stress över att jag hade hela dagen oplanerad. Tänk om ångesten blir för stark (för det är ofta i min ensamhet den dyker upp)?
Jag vill så gärna klara av att vara hemma själv en hel dag. Jag vill kunna sysselsätta mig, hitta små hobbies och bara vara utan att må dåligt. Idag bestämde jag mig för att verkligen träna på det. Jag startade med frukost på altanen. Efter det har
jag tvättat, åkt och handlat, lagat mat och resten av dagen har jag legat i soffan och tittat på tv. Jag har varit väldigt trött, men det har faktiskt gått ganska bra ändå.. fram tills nu..
För här ligger jag i sängen och har precis lugnat ner mig lite från en ångestattack. En ångest som bara dök upp från ingenstans, men som bedövade hela mig för en stund. Just nu är jag arg och ledsen men jag försöker också känna mig stolt över att
dagen ändå gått såpass bra. Kände ett behov av att skriva av mig lite då jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mina känslor just nu. Detta är inget nytt för mig. Jag är egentligen ganska van. Och jag vill inte hålla på och klaga eller gnälla över
mitt liv. Men jag vet inte alltid vad jag ska ta mig till.
Jag är tacksam till alla mina vänner som alltid finns där och stöttar. Ni betyder verkligen allt! Trots att jag ofta känner mig ensam vet jag att jag alltid har någon jag kan ringa om jag bara behöver prata (sedan att jag inte alltid gör det är ju
en annan sak).
Imorgon ska jag i allafall till havet med Elina, barnen och mamma. Hoppas på en härlig dag och att jag ska ha lite mer energi än jag haft idag.
Sara ❤️
Som en mamma utan barn
En kompis beskrev mig för ett tag sedan: "Du är som en mamma utan barn". Och ju mer jag tänkt på det så inser jag att det är lite så jag känner mig. Jag älskar barn, så fort jag ser ett barn blir jag alldeles till mig och vill alltid prata
eller gosa med dem. Alla som känner mig vet att jag längtar så oerhört mycket efter egna barn. Och det känns som att det är det som saknas i mitt liv (och en man såklart) för att jag ska må bra. Jag kan inte riktigt föreställa mig min framtid utan
barn. För mig är det en stor sorg att jag inte har barn ännu.
Och just nu känns det som att det är världens babyboom runt omkring mig. Så många gravidmagar och så många bebisar. Jag är självklart glad för mina vänners skull, men jag kan inte låta bli att känna mig avundsjuk och ledsen över att det aldrig verkar
bli min tur.
Det som gör mig mest ledsen och faktiskt ibland arg är när folk klagar över hur jobbigt det är med barn. Att de aldrig får sova, eller känner sig stressade och otillräckliga som föräldrar. Att de klagar över att aldrig få egentid, att de inte kan göra
karriär eller att de inte har tid att sminka sig ordentligt på morgonen. Eller hur "fula" de känner sig pga sina graviditeter, eller hur jobbigt det är med illamåendet på morgnarna. Har bara lust att skrika "JAG SKULLE
GJORT VAD SOM HELST FÖR ATT FÅ VARA I DIN SITUATION, SÅ HÅLL KÄFTEN".
Jag vet att det är mina känslor som talar och jag vet att jag inte har rätt att säga till andra hur de ska känna. Men det hugger tag i mig varje gång.
Jag har fortfarande hoppet uppe om att jag kommer bli mamma en vacker dag. På ett eller annat sätt åtminstone. Tills dess är jag tacksam över alla underbara barn som finns i min närhet. Vänners barn, syskonbarn, barnen på jobbet. Tack vare dem får jag
utlopp för mina moderskänslor till viss del iallafall.
Sara ❤️
Another year has gone by..
Så har ytterligare en julafton passerat och året 2017 lider mot sitt slut. Julafton var mysig, jag firade hemma hos min systers svärföräldrar tillsammans med hennas familj och min. Inget att klaga på egentligen men trots allt så kände jag mig
så tom när jag kom hem på kvällen. Som om jag var åskådare i någon sorts klassisk familjefilm där alla utom jag var lyckliga och glada. Självklart var det roligt att få fira med familjen, inte minst med mina älskade syskonbarn Alice och Vilma. Men
det som känns jobbig är väl att jag fortfarande är singel. Att jag inte känner någon naturlig tillhörighet och att jag kan känna mig så otroligt ensam i ett rum fullt av folk.
Mellandagarna har också varit jobbiga då jag haft alldeles för mycket tid ensam med mina tankar. Har försökt träffa vänner och hitta på saker, men trots det så har jag känt mig omotiverad att kliva upp ur sängen på morgonen.
Jag hoppas och ber att 2018 ska få bli mitt år. Jag har bett samma bön i många år och ofta känner jag för att ge upp helt. Men jag måste helt enkelt fortsätta hoppas och tro annars har jag ingenting kvar. Nytt år, nya möjligheter. Lite klyschigt, men
ändå sant.
Jag drömmer om att få må bra och bli fri från all ångest och depression som håller mig i ett järngrepp. Jag drömmer om att träffa den rätte, få bli kär och bilda familj. Jag drömmer om att våga ta nya risker och göra saker som skrämmer mig. Kanske att
2018 kan få vara en start på något nytt.
Gott nytt år önskar jag er!
Sara ❤️
Dagar som blir till år..
Ibland drabbar den mig. Den där rädslan som bara förstenar hela mitt sinne. Rädslan för att det ska gå tio år till utan att jag blir av med min psykiska ohälsa där ensamhet, ångest och oro styr mitt liv. Jag vill inte tänka och känna såhär.
Jag vill bara må bra och leva. Men gång på gång blir jag dränkt av känslorna. Allt blir svart i mitt inre och glädjen är som bortblåst. För varje dag med ångest känner jag en stor sorg. Sorg över dagen som inte kommer tillbaka, sorg över åren som passerat
och lämnat stora hål i mitt inre, sorg över det som aldrig blev.
"Tänk positivt, blicka framåt och fokusera på det som är bra i ditt liv". Jo tack, jag försöker. Jag har enormt mycket att vara tacksam över, och jag är tacksam. Jag är tacksam över så mycket i mitt liv och ofta påminner jag mig själv om det
också. Men ibland glömmer jag.
Men jag hade aldrig klarat livet utan Gud vid min sida. Det är tack vare honom som jag klarar av att resa mig upp varje gång jag faller. Det är tack vare honom som jag ibland kan känna ett hopp inför framtiden. Det är tack vare honom
som jag lever över huvudtaget.
Min bön ikväll är att rädslan och ångesten ska släppa och att jag ska känna frid inför den tid som ligger framför. Jag vill så gärna tro att allt kommer bli bra!
Sara ❤️
Att komma till ro..
Jag har haft två jobbiga veckor. Många känslor som ställt till det och en hel del kvällar som varit ångestfyllda. Jag känner mig ganska ledsen ikväll. Ledsen och ensam. Men jag vet att det inte är farligt. Imorgon känns det nog bättre. Jag bara önskar att jag slapp. Slapp känna. Slapp tänka. Slapp vara jag för en stund.
Vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg. Kanske bara skriva av mig lite för jag har så svårt att komma till ro. Min hjärna bara snurrar runt och kampen för att undvika att ångesten smyger sig på är påtaglig. Jag hade nog behövt en kram. En lång, härlig, varm kram. Jag får väl krama någon av katterna om de är på humör. Det gör det hela lite mindre ensamt.
Imorgon är det fredag igen. Jag jobbar sent och jag misstänker att jag kommer vara ganska trött sedan. Imorgon blir det nog en kväll på soffan. Jag hoppas att den blir bättre än ikväll. Jag hoppas att jag kan finna ro och andas och vara bekväm med att umgås med mig själv. Helgen är uppbokad så jag behöver verkligen vila. Men det är ju så svårt...
Sara ❤️
Fröken duktig..
Jag har sedan i somras känt att jag har mått så mycket bättre. Bara ett fåtal kvällar med riktigt jobbig ångest och förvisso en hel del negativa tankar och känslor, men i det stora hela har jag känt mig lite gladare och lite piggare vilket är underbart! Jag vågar nästan hoppas på att jag faktiskt börjar se slutet i tunneln av flera års depression. Och jag hoppas så innerligt att det verkligen stämmer!
Mitt problem just nu kanske snarare är att jag försöker vara "fröken duktig" i alla situationer. Jag vill ställa upp överallt och känner att jag vill steppa upp och driva saker mycket mer än jag gjort innan. Inte minst på jobbet där jag känner att jag vill dra i alla trådar som finns hela tiden. Och jag vill hela tiden vara alla till lags och visa att jag är någon att räkna med. Jag har ofta svårt att säga nej, och tar också ofta på mig saker som ingen annan tar på sig bara för att "någon" ska göra det. Det är ju självklart både positivt och negativt.
Jag behöver dock lära mig att hitta en bra balans för jag har känt av lite stresssymptom den senaste veckan och jag är orolig att jag ska börja köra på så hårt nu att jag istället bränner ut mig. Jag måste lära mig att säga nej utan att få dåligt samvete, jag måste lära mig att jag duger även om inte allt jag gör är av högsta kvalitet jämt, och jag måste lära mig att slappna av och bara vara ibland.
Att leva i nuet kan vara något av det svåraste som finns. Framför allt när man känner att man inte riktigt är nöjd med tillvaron fullt ut utan längtar efter att saker och ting som man drömmer om ska slå in. Men jag jobbar på det. Och jag jobbar även på att sluta jämföra mig med alla andra och deras "perfekta" liv.
Hur som helst hoppas jag på en rolig och spännande höst och jag är förväntansfull inför framtiden. Tänk om min vändning äntligen är här?!
Sara ❤️
En bön om natten
Borde sova. Klockan är tjugo i ett, jag är trött men kan verkligen inte slappna av. Känner mig mest ledsen och uppgiven och detta inlägg får ni ta för vad det är. Ett sätt att skriva av sig mitt i natten.
Jag är så trött på mitt liv. Att det ska gå så mycket upp och ner. Jag vill inte leva med denna ångesten. Jag vill inte leva med alla negativa tankar och känslor. Jag vill inte leva med avundsjuka, självömkan, bitterhet och allt annat som drar ner mig. Men jag är så svag. Jag vet vad jag skulle säga till alla andra, men när det kommer till mig själv är det som bortglömt.
Jag fastnar så lätt i negativa mönster och jag har så svårt att finna glädjen i livet. Jag har mina glada stunder, och jag kan njuta av livet ibland. Men varenda eviga gång så faller jag igen. Jag orkar inte!!
Gud, jag vet att du finns, men ibland känns du så långt borta. Men i natt ber jag dig att skicka dina änglar för att vaka över mig. Ge mig frid och låt mig få sova gott. Håll mig i din stora famn och vagga mig till sömns.
Sara ❤
32
Igår fyllde jag 32(!). Jag hade en jättebra dag. På dagen kom Elina, Alice och Vilma hit och vi gick en promenad till skogen och åt tårta hemma hos mamma och papa. På kvällen hade jag bjudit hit lite vänner så det blev tacos och tårta och en mysig kväll. Det är verkligen en love boost att fylla år. Alla grattishälsningar, telefonsamtal och sms gör ju att man känner så stor tacksamhet till alla vänner man har runtomkring sig.
Men det är också jobbigt att fylla år. Ångesten över att bli ett år äldre och känna att man inte är där man vill vara i livet. Ångesten över att den biologiska klockan tickar. Ångesten över att det gått ytterligare ett år där jag kämpat med min psykiska ohälsa. Ensamheten i att inte ha någon vid sin sida när man vaknar på sin födelsedag. Jag vet att det kan låta löjligt att tänka så, men för mig är detta saker som stjäl mitt fokus hela tiden.
Jag tror att många människor längtar efter att träffa sin livskamrat precis som jag. Och än har jag inte gett upp, även om det ibland känns lite hopplöst. Men jag hade aldrig klarat av att leva i väntan och längtan om det inte vore för alla fantastiska vänner som jag har runt omkring mig. Jag hoppas bara att min väntan ska få vara över snart!
Sara <3
Men det är också jobbigt att fylla år. Ångesten över att bli ett år äldre och känna att man inte är där man vill vara i livet. Ångesten över att den biologiska klockan tickar. Ångesten över att det gått ytterligare ett år där jag kämpat med min psykiska ohälsa. Ensamheten i att inte ha någon vid sin sida när man vaknar på sin födelsedag. Jag vet att det kan låta löjligt att tänka så, men för mig är detta saker som stjäl mitt fokus hela tiden.
Jag tror att många människor längtar efter att träffa sin livskamrat precis som jag. Och än har jag inte gett upp, även om det ibland känns lite hopplöst. Men jag hade aldrig klarat av att leva i väntan och längtan om det inte vore för alla fantastiska vänner som jag har runt omkring mig. Jag hoppas bara att min väntan ska få vara över snart!
Sara <3
After conference..
Förra veckan var vi i London igen för årets Colour conference. Det var en helt fantastisk långhelg med massa shopping, sightseeing, musikal, härlig gemenskap och inte minst en fantastisk konferens.
Men som alltid när man kommer hem från en så härlig upplevelse infinner sig känslan av tomhet och ensamhet. Arbetsveckan har gått bra men kvällarna har varit jobbiga. Många tankar, en del ångest och dessutom huvudvärk på det. Ska detta aldrig sluta? Varför ska det vara så svårt att känna sig tillfreds med livet? Vad gör jag för fel?
Ikväll känner jag mig mest ledsen. Jag vet ju som sagt att jag har så mycket positivt i mitt liv. Så mycket att vara tacksam över, så många fantastiska vänner osv.. och jag försöker verkligen att påminna mig om det så ofta jag kan. Men ibland tar känslorna ändå över.
Nu ska jag lägga mig och dra täcket över huvudet och hoppas på att morgondagen känns bättre.
God natt!
Sara ❤
Avundsjuka
Jag tror alla människor kämpar mer eller mindre med avundsjuka. Jag har extremt lätt för att bli avundsjuk på människor runt omkring mig när de får saker som jag drömmer eller längtar efter. Ibland kan det t.o.m. Gå så långt att jag blir lite bitter och börjar tycka illa om personen i fråga. Detta är ju inte hälsosamt någonstans och det är verkligen inte en sådan person jag vill vara.
Jag har försökt att sluta jämföra mig själv med andra. Att tänka att min tid för mina drömmar kommer. Jag vill inte missunna andra saker bara för att jag själv mår dåligt, och jag vill definitivt inte gå runt och vara bitter. Det är ingen lätt kamp, men jag vill fortsätta strida för att bli den personen som jag vill vara. Jag har så många brister och saker som jag behöver jobba på i mitt liv. Avundsjuka är bara en av dem.
Men jag vet också att jag har så många goda kvaliteter, gåvor och talanger som kan få blomma ut helt och håller om jag bara ger dem näring. Det är dags att fortsätta röja hinder som står i vägen för mig för att få växa. Avundsjuka är ett stort hinder. Ibland känns det som att jag försöker röja mig igenom världens snårigaste skog för att så småningom få se solljuset på andra sidan.
Och kanske är det så att jag behöver de erfarenheter jag får längs vägen för att kunna klara av det som väntar. Kanske behöver jag lära mig mer av ödmjukhet, tålamod och kärlek till andra människor.
Tack och lov behöver jag inte göra det ensam. Jag har Gud att luta mig mot. Och jag har hans frälsning som ingen kan ta ifrån mig. Han dog för mig, för att mina synder ska bli förlåtna. Och han har redan förlåtit alla de misstag och synder som jag begår om och om igen. När jag är svag, då är han stark åt mig. Ibland tvivlar jag på Gud, men jag inser också att han är mitt enda hopp och att jag måste välja att lita på hans löften.
Sara ❤
Ibland får man ge och ibland får man ta emot.
många av mina inlägg skriver jag ofta då jag inte mår så bra och känner att jag behöver skriva av mig. Förra veckan hade jag en riktigt jobbig vecka med mycket ångest och jobbiga känslor. Men i slutet på veckan vände det lite och helgen har varit riktigt bra. Jag är dålig på att verkligen tacka för alla bra saker i mitt liv, men idag känner jag tacksamhet för så mycket.
Livet och dess relationer handlar så mycket om att ge och att ta emot och ofta känner jag att jag är den som tar emot mycket men att jag inte har så mycket energi över att ge ut till andra. Jag vill vara en utgivande person. Jag vill vara stöttande för andra, positiv, generös, och uppmärksam på människor runtomkring mig. Jag vill ge tillbaka av all den stöttning jag har fått till andra eftersom jag vet att vi går igenom olika säsonger i livet och behöver olika mycket av den varan ibland. Därför känns det så bra när jag har mina "bättre dagar" då jag faktiskt känner att jag kan fokusera på andra och lyfta andra utan att tänka på mina egna bekymmer. Idag har varit en sådan dag.
Ikväll hade vi Shinekurs. Och en av övningarna vi fick göra ikväll handlade just om detta. Vi skulle sitta två och två och turas om att ge varandra komplimanger och positiva ord. Och när man fick en komplimang skulle man träna på att bara säga tack. Det är svårare än man tror för man vill ofta försöka säga någonting positivt tillbaka direkt. Men det är också så viktigt.
En uppmuntrande kommentar som jag fick var att jag ofta är närvarande och verkligen lyssnar in den jag pratar med. Om jag t.ex. Frågar någon hur det är, så lyssnar jag ordentligt på svaret. Jag vet inte om jag alltid håller med om att jag gör det, men jag försöker alltid eftersom jag vet hur viktigt det är. Något av det värsta jag vet när folk frågar mig hur jag mår och sedan verkar totalt ointresserade av att få höra mitt svar. Då är det faktiskt bättre att inte fråga alls om man inte har tid/lust att lyssna ordentligt. Men jag vet också själv hur svårt det där är. Jag behöver jobba med det väldigt mycket själv. Sedan kan man ganska ofta också bli avbruten mitt i samtalet och det är inte alltid lätt att göra något åt.
Men vi kan alltid sträva efter att bli bättre på saker. "Allt som du vill att människor ska göra för dig, det ska du också göra för dem" står det i Bibeln. Och det kan ju låta klychigt, men det är så sant och så viktigt.
Hoppas ni haft en bra dag!
God natt!
Sara ❤
Livets upp och ner
Tiden går. Och dagarna känns upp och ner. Vissa dagar känner jag mig hur stark som helst och det känns som att jag kan övervinna hela världen. Sedan kommer dagarna då jag bara vill dra täcket över huvudet, gråta och ge upp. Jag har vant mig så gott det går, men samtidigt är jag så trött på att behöva gå igenom all ångest, ledsenhet och ensamhet varje gång det händer.
Ibland känns det som att livet står på någon slags tomgång där jag liksom inte kommer någon vart. Och tiden som går känns bortkastad vilket i sig blir en stor sorg. Jag vill lära mig att leva i nuet och inte bara vänta på att det jag drömmer om ska hända. Men jag vet inte riktigt hur jag ska göra.
Igår hade vi Life. Det är så skönt att få träffa mina lifetjejer och bara kunna vara mig själv, just i de känslorna jag är. Igår grät jag mycket. Gråten i sig kan ibland vara befriande och göra att det blir lättare att blicka framåt. Som att man rensar ut jobbiga saker från kroppen. Och jag är tacksam över att jag får ha vänner att gråta med.
Livet är tufft just nu. Men varma kramar och vänliga ord från goa vänner gör det ändå värt att uthärda!
Sara ❤
Tålamod
Just nu jobbar jag extremt mycket med mitt tålamod, på många olika plan.
För det första så går jag runt med en stor längtan och en förhoppning på att livet ska förändras. Att jag ska träffa den rätte, må bra osv. Och jag kämpar och gör så mycket jag kan för att det ska gå framåt. Samtidigt som jag försöker lyssna på min kropp och vila mycket då det fortfarande känns som att utbrändheten lurar runt hörnet (och där tänker jag inte hamna). Men det krävs så mycket tålamod att kämpa, vänta och längta. Framför allt när jag inte har någon tydlig beskrivning på var mitt nästa steg bär. Jag försöker lita på att Gud har kontroll och lägga det i hans händer, men det kan ändå kännas frustrerande ibland då jag tycker att det går för långsamt!
En annan sak som är extremt tålamodskrävande är människor. Missuppfatta mig inte, jag älskar människor, jag älskar att jobba med människor, att möta människor, att engagera mig i människor osv. Samtidigt som att vissa människor bara går mig på nerverna. Jag ber gång på gång om tålamod att kunna göra/säga det som är rätt när jag blir irriterad eller frustrerad. Men jag misslyckas minst hälften av gångerna och ställer till det istället. Jag vet att den enda jag kan förändra är mig själv, även om jag ibland tycker att människor runt omkring mig kunde behöva en rejäl förändring. Men det svåraste är nog att inse sina egna brister, att lägga bort stoltheten och "be the bigger person". Att ha tålamodet att låta andra få misslyckas utan att döma för hårt.
Jag tror i allafall att en god start är att man försöker göra sig själv medveten om vad man behöver jobba på. Jag behöver verkligen jobba på mitt tålamod! Ibland många andra saker förstås! ;)
Sara ❤
En omvälvande tid
Den senaste tiden har varit ganska omvälvande för mig. Före jul gick jag runt med extremt mycket huvudvärk och trötthet i ca 2 månader. Det slutade med ett riktigt jobbigt migränanfall två dagar före jul och sedan en julledighet där jag i princip bara sov för att jag var så utmattad. Jag besökte läkaren och fick ta prover, men alla mina värden såg bra ut. Läkaren föreslog sjukskrivning pga. stressymptom (som i sin tur kan leda till utbrändhet) och skrev ut medicin till mig. Men jag kände bara att hela kroppen protesterade och att sjukskrivning inte alls var ett alternativ. Jag som inte varit sjukskriven från jobbet en enda dag på nästan fyra år, inte skulle väl jag bli sjukskriven. Utbränd? Det händer ju inte mig, det händer ju bara andra. Jag är tillräckligt stark för att stå emot!
Januari kom och jag började jobba igen. Första veckan var seg, men så är det ju alltid när man varit ledig en period. Men sedan satte det igång igen, fast värre. Tröttheten slog ut mig totalt. Jag klarade inte av att vara vaken en hel dag utan var tvungen att lägga mig och sova på soffan två-tre timmar varje dag efter jobbet. I helgen som var kände jag för första gången själv att jag kanske faktiskt var på väg mot utbrändhet. När jag knappt kom upp ur sängen i söndags, eller när jag var på väg till kyrkan och mitt på motorvägen, under ca 15 sekunder, totalt glömde av vart jag var på väg. Då insåg jag att jag kanske inte kommer kunna hantera detta så bra. I allafall inte på egen hand. Och jag övervägde starkt att sjukskriva mig på måndagen bara för att få vila.
Söndagens gudstjänst var fantastiskt bra och jag är så glad över att jag faktiskt tvingade mig själv att åka dit. Det brukar aldrig kännas som tvång annars, utan oftast längtar jag till söndagar då jag får träffa min kyrkfamilj och dela livet. Men denna söndagen ville jag bara krypa ner i sängen och sova. Men jag är tacksam över att jag åkte dit. Predikan var så bra och en av punkterna var "God will fight for you". Jag har en tro som ibland är stark och ibland vacklar, men jag kände så starkt att det inte spelar någon roll hur mycket eller lite jag tror, Gud kommer alltid att fightas för mig ändå, för han älskar mig så otroligt mycket. Han begär ingenting av mig, men han längtar efter en starkare relation med mig.
När jag har gått igenom min depression med tuff ångest, mycket oro, sömnsvårigheter, negativa tankar osv. har jag märkt att de perioder jag lever nära Gud dvs. läser Bibeln, ber, lyssnar på lovsång osv., har jag haft lite lättare att finna frid i situationen och många gånger (långt ifrån alla gånger) har jag även lyckats avvärja ångestattackerna. Jag har aldrig upplevt att jag har klarat av att finna den friden på egen hand, utan de gånger jag har lyckats har det varit med Guds hjälp.
Så varför inte alltid bara be bort ångesten då? Ja, det kan man fråga sig. Tyvärr är det ju inte så enkelt. Och ofta glömmer jag bort att vända mig till Gud först, eller så tappar jag tron en aning och tänker att det inte är någon idé eftersom ångesten kommer komma tillbaka nästa gång igen. Men det bästa är att Gud aldrig tappar tron på mig. Han är trofast och fightas för mig även om jag känner för att ge upp. Och under den senaste veckan, då kroppen verkligen börjat säga ifrån och utmattningen varit ett faktum, har jag upplev att Gud har dragit i mig lite extra. Att han har sagt: "Men Sara, vad krävs egentligen för att du ska förstå att jag ALLTID är med dig och att det enda du behöver göra är att sträcka dig mot mig så ska jag lyfta dig upp ur denna röran och sätta dig på den vägen som jag vill att du ska gå på?".
Aldrig tidigare har jag upplevt att Gud dragit i mig på det sättet. Och inom mig känns det som att det fötts en ny längtan om att bara få leva nära Gud. Denna veckan har varit så mycket enklare. Jag har visserligen sovit en hel del på dagarna och känt mig väldigt trött. Men Gud har hjälpt mig att orka. Jag ska bara lära mig att hitta en bra balans. Säga nej till saker som stressar mig, sänka ambitionsnivån och kraven på mig själv, både vad det gäller jobbet, men också när det gäller andra engagemang. Och framför allt; lyssna på min kropp.
Ikväll hade jag huvudvärk när jag kom hem från jobbet. Och eftersom kvällens planer blev inställda försökte jag ta en lugn kväll för mig själv. Jag tände en brasa, lyssnade på lovsång och reflekterade över livet. Jag läste Bibeln och bad till Gud, och försökte att bara stressa ner. Och just ikväll känner jag en sådan frid. Som att jag vilar i Guds famn och att han kramar om mig och lovar mig att allting kommer att bli bra.
Ikväll lägger jag huvudet på kudden med tacksamhet.
Blessings till alla er som läser!
Sara ❤
Nytt år!
Så har 2017 dragit igång. Nya året firades in med stor nyårsfest i connect Church. Härlig stämning och massa sköna människor. Och trots huvudvärk större delen av dagen och kvällen blev det en riktigt bra kväll. Vid 02.00-tiden fick jag dock ge upp då huvudvärken blev allt för påtaglig. Dagen efter sov jag till 12.40(!).
Jag har varit ledig en hel vecka mellan jul och nyår. Väldigt skönt och framför allt välbehövligt. Har sovit i snitt 10-12 timmar per natt, vilket är galet mycket, men jag tror jag hade en del att ta igen. Precis innan jul blev jag sjuk i migrän och jag har under ca sex-sju veckors tid haft väldigt mycket huvudvärk. Dessutom har ångesten varit stark och jag har känt mig ledsen, haft svårt att sova och varit extremt trött. Under de första dagarna av julledigheten blev jag nästan lite rädd att jag var på väg mot utbrändhet. Jag kände inte igen min kropp och kunde inte styra över den på samma sätt som jag brukar kunna. Denna vilan kom just i rätt tid kan man säga.
Nu har jag börjat jobba igen och det känns faktiskt lite tungt. Jag hoppas jag kommer orka vårterminen. Det absolut sista jag vill är att behöva sjukskriva mig, så jag hoppas jag kommer kunna ta det lugnt och hitta mina små återhämtningsstunder i vardagen.
Jag har inga direkta nyårslöften, men jag har många drömmar och böner för året som kommer och jag hoppas så att 2017 ska få bli mitt år. Det måste bara dags för mitt riktiga genombrott nu!
Sara ❤
Söndagsångest
Söndag kväll och här ligger jag och ska försöka sova. Idag har ångesten funnits där i magen hela dagen. Men jag har lyckats trycka bort den, lägga på ett leende på läpparna och försöka låtsas som att det är bra. Men det är inte bra. Jag känner mig egentligen väldigt ledsen och bitter. Bitter på att ångesten finns där och vill förpesta min tillvaro. Bitter på att jag går runt och tänker negativa tankar, bitter på all avundsjuka som finns inom mig och på allt som känns orättvist här i världen. Och hur mycket jag än försöker lyfta blicken och skifta fokus så kommer alla jobbiga känslor krypandes och försöker ta över mitt sinne. Det är en ständig kamp och jag tror inte att någon som inte har upplevt något liknande kan förstå hur jobbigt och svårt det faktiskt är. "Tänk positivt" får jag ofta höra. Jo tack, jag försöker faktiskt. Det verkar kanske inte så, men tro mig, det gör jag verkligen.
Om en vecka är det julafton. Jag har egentligen bara en enda önskan denna julen. Och det är att få må bra. Att få känna frid över mitt liv och den värme och kärlek som julen bör innebära. Jag önskar mig inga paket, och det kommer jag nog inte få heller, men jag önskar mig glädje, kärlek, gemenskap, frihet, frid osv, ja ni fattar. Inga materiella ting kan vägs upp allt det där känslomässiga. Just nu är vi utan vatten här hemma. Och har varit sedan i onsdags. Det är jobbigt, men samtidigt lite nyttigt. Man lär dig uppskatta hur bra man har det och inte ta allt för givet. Rinnande vatten är verkligen en lyx. Jag önskar att jag kunde känna mer tacksamhet över allt jag har i mitt liv som faktiskt är bra. För det finns så mycket.
Ikväll ber jag in kraft att orka vara tacksam istället för bitter. Och jag ber om frid och en god natts sömn!
God natt!
Sara ❤️
Skriver av mig lite bara..
Sitter i soffan med onepiecen på och katten i knät. Idag har varit en helt okej dag. Jag har jobbat och sedan blev det lite mys med Elina, Alice och Vilma. Efter att de hade åkt hem hamnade jag här. Soffan är nog den platsen där jag spenderar mest tid när jag är hemma. Detta på både gott och ont. Det blir många tankar i soffan. En del positiva, men också tyvärr en hel del negativa.
Ikväll känner jag behovet av att skriva av mig lite då jag känner att ångesten börjar smyga sig på. Ska snart gå och lägga mig men vill inte lägga mig i sängen när jag känner såhär. Ibland kan det hjälpa att bara få ur sig det. Sätta ord på tankarna. Har väl egentligen dags att bara skrika och slå på någonting. Tömma ut allt som känns jobbigt och sedan somna av utmattning för att imorgon vakna till en ny dag. Tyvärr vet jag att det inte funkar så.
Kvällarna och nätterna är alltid värst. Det är då ensamheten gör sig påmind och känslorna blir för övermäktiga. Dagarna går rätt bra, ofta finns det något att fokusera på eller någon att prata med. Men nätterna. Ensamheten. Jag vill inte fastna i det. Jag vill känna att det är okej att vara hemma med mig själv. Att känslorna och tankarna inte har någon makt. Att jag kan gå och lägga mig med en frid och ett lugn och sedan somna gott som ett litet barn.
Nu ska jag ta en kopp te för att lugna mig lite. Önskar er alla en bra måndagkväll!
Sara ❤️
Imorgon blir nog bättre..
Denna dagen har varit tung. Jag har känt mig ledsen och deppig. Imorgon blir det kanske bättre, men idag tog orken bara slut. Jag la all min energi på att försöka hålla upp fasaden på jobbet, och senare på kvällen på Shinekursen. Men någonstans där på kvällen tog energin slut och nu är jag helt slut både mentalt och fysiskt.
Jag ligger i sängen och tårarna rinner sakta ner för mina kinder. Känslorna måste få komma ut. Sorgen över det jag saknat och det som aldrig blev, skammen över att jag låter det bli såhär gång på gång, rädslorna inför framtiden och prestationen i att försöka vara duktig och positiv när ångesten bara skriker på insidan. För att bli av med allt det måste känslorna få tränga igenom. Tårarna måste få rinna och sorgen måste få sin tid att bearbetas. Jag trodde för flera år sedan att jag började bli färdig med att bearbeta alla jobbiga saker. Oj vad fel jag hade. Jag kan tyvärr inte sätta något slutdatum. Kanske blir det aldrig bra? Ingen vet mer än Gud.
Det enda jag kan försöka göra är att leva i nuet så mycket det bara går. Göra saker som jag tycker om. Stå på mig för det jag tycker är rätt. Inte tillåta mina känslor att ta över allt för mycket. Och skita i vad andra människor tycker och tänker om mig.
Det är verkligen inte lätt, och varje dag är en kamp mer eller mindre. Men jag slutar inte kämpa även om jag ibland bara inte orkar formulera rätt ord och rätt positiva attityd. Idag var jag ledsen. Det är väl okej antar jag. Imorgon blir nog en bättre dag!
God natt!
Sara ❤️