Så har ytterligare en julafton passerat och året 2017 lider mot sitt slut. Julafton var mysig, jag firade hemma hos min systers svärföräldrar tillsammans med hennas familj och min. Inget att klaga på egentligen men trots allt så kände jag mig så tom när jag kom hem på kvällen. Som om jag var åskådare i någon sorts klassisk familjefilm där alla utom jag var lyckliga och glada. Självklart var det roligt att få fira med familjen, inte minst med mina älskade syskonbarn Alice och Vilma. Men det som känns jobbig är väl att jag fortfarande är singel. Att jag inte känner någon naturlig tillhörighet och att jag kan känna mig så otroligt ensam i ett rum fullt av folk. 

Ibland drabbar den mig. Den där rädslan som bara förstenar hela mitt sinne. Rädslan för att det ska gå tio år till utan att jag blir av med min psykiska ohälsa där ensamhet, ångest och oro styr mitt liv. Jag vill inte tänka och känna såhär. Jag vill bara må bra och leva. Men gång på gång blir jag dränkt av känslorna. Allt blir svart i mitt inre och glädjen är som bortblåst. För varje dag med ångest känner jag en stor sorg. Sorg över dagen som inte kommer tillbaka, sorg över åren som passerat och lämnat stora hål i mitt inre, sorg över det som aldrig blev.