Det finns många saker som kan vara fel. tjock, smal, lång, kort, lockigt hår, rakt hår, stor rumpa, liten rumpa, stora bröst, små bröst.. osv.. Jag brukar alltid säga till alla andra att det inte är någon idé att ha några komplex för saker och ting. man kan ju (för det mesta) inte göra något åt det ändå och det är ju lika bra att tycka om sig själv som man är... visst. det är ju lättare sagt än gjort. Jag har sagt det till mig själv flera gånger också men uppenbarligen kan jag ju inte lyssna till mig själv. Jag är lång (180 cm) vilket jag inte tycker om. Hade gärna velat vara lite kortare. detta är ingenting som jag går runt och tänker på dagligen, men igår fick jag kommentaren "är det bra luft däruppe?". Visserligen var det ett barn som sa det, och det är lätt att säga att man inte bryr sig eller tar åt sig. Men sedan gick jag likförbannat och tänkte på det hela dagen. Jag vet att det finns tjejer som är längre än mig, precis som det alltid finns folk som är tjockare, har mindre bröst eller lockigare hår..men det spelar ingen roll. det är inte dem som man jämför sig själv med. utan man jämför sig istället med idealet som syns i varenda tv-reklam och i varenda tidning, man jämför sig även med sina vackra vänner. Egentligen borde man ju inte jämföra sig med andra överhuvudtaget, men hur lätt är det. En liten kille kom till ig igår när jag jobbade och frågade om jag kunde skriva åt honom på hans teckning. visst, vad ska jag skriva? frågade jag. när jag fick svaret började jag skratta. det var så klockrent. Han hade ritat en stor dinosaurie med lång hals. och bredvid hade han ritat en giraff. Och han ville att jag skulle göra en tankebubbla till giraffen och skriva "och jag som trodde att jag hade lång hals". haha.. hur gulligt var inte det då? och smart. killen går ju bara i förskolan. Då mindes jag varför jag valt att jobba med barn! Ibland känner jag mig som giraffen och ibland som dinosaurien. Jag vet inte vilket som är bäst, men jag får nog bara lära mig att leva med min längd. Och alla mina andra komplex också för den delen. Jag har iallafall insett att de flesta människor har komplex och ibland kan man bli otroligt överraskad när man får reda på det.

Om jag bara kunde ändra det som gick snett.
Om jag bara kunde gå tillbaka och ställa allting till rätta.
Om jag bara hade insett då vad som behövde göras.
Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden...

Men jag antar att det är försent.
De kanske är meningen att det skulle bli såhär.
jag kanske har lärt mig mycket av det.
och vem vet? någon dag kommer det kanske hjälpa mig. jag tvivlar, men hoppas!!

Saker och ting är som det är..

I tisdags var jag på promenad med S.. vi gick förbi ishallen och då insåg jag hur mycket jag saknade träningen. Det är inte så att jag har slutat eller så, men vi har varit lediga i snart två veckor och från att ha tränat nästan varje dag till att helt plötsligt inte träna alls gör en ganska rastlös. Gött att träningarna sätter igång på måndag igen..  Det finns i och för sig tusen saker som man kan göra istället. och i tisdags var jag ju faktiskt ute och grejade i den lilla trädgården i tre timmar. tänkte göra det idag också. Sedan måste man ju städa, diska, laga mat, tvätta, mata katterna, vattna blommorna och allt annat som tar tid. Försöker träffa vänner också för jag bara känner hur de betyder mer och mer för mig. Jag är så otroligt glad över mina vänner. Ni betyder ALLT!!!

Igår när jag kom hem fick jag en besvikelse. Jag trodde att det skulle starta en ny säsong av sex and the city. Men jag hade redan sett avsnittet. Och jag som till och med nästan missat tåget för att lyckas ställa videon på inspelning om jag inte skulle komma hem i tid. Och då menar jag verkligen att jag var nära på att missa tåget. Det kom in på perrongen när jag parkerade utanför aludden i floda. jag sprang och hann.. men jag kände träningsvärk idag alltså..haha. Hur som helst kommer den nya filmen ut på bio snart.. den ska vi se tjejor =)

Med kärlek!! Sara

Så sitter man här i sin ensamhet. Igen. ååå jag blir så rastlös och uttråkad. Vad ska man göra liksom. Lägenheten är städad, disken är gjord, handlat har jag gjort, lagat mat, tvättat, vattnat blommorna, till och med rensat ur kylskåpet. Samt kollat på ett par avsnitt av sex and the city och One three hill. Nu börjar jag bli trött på det här. och klockan är inte ens sju. vad ska jag göra resten av kvällen? Kan inte någon bara ringa och fråga om man vill hänga med på bio eller något? vore kul. men nej.. alla är upptagna ikväll. som vanligt. Jag vill ha något mer. göra något lite crazy. Som Carrie Bradshaw tillexempel. Hon flyttade till paris, och visserligen insåg hon att hon inte trivdes och flyttade hem till New York igen. men att bara göra det. Ge sig av härifrån. från det trygga liv man på något sätt ändå har och upptäcka vad som finns runtomkring. Innan det är försent. det finns så många platser jag vill se och så många saker jag vill göra. Jag måste bara våga ge upp allt här hemma för ett tag. Dagar som denna känner man sig ändå helt fast. som att trampa i gyttja och inte komma därifrån. Kan någon komma och lyfta upp mig härifrån? eller kanske måste jag först släppa taget om den rot som jag klamrar mig fast vid..? jag vet inte, men jag vet att jag är trött på detta.. alldeles för trött...