Identitet.
Ibland slås jag av hur vissa människor bara har förmågan att alltid vara coola och balla. Att alltid säga rätt saker och att alltid passa in. Att vara den där som människor ser upp till och som är en förebild för många. Jag vet att jag inte är en sådan person och jag vet att jag aldrig kommer bli det. Men ibland avundas jag verkligen människor som har "det". Ibland önskar jag att jag var lite coolare, lite ballare och att jag bara lyckades säga rätt saker i rätt tid. Det kanske är min dåliga självkänsla som talar nu, och jag borde väl egentligen bara intala mig själv att jag duger som jag är och att min roll kanske är att vara någon helt annan. Men jag kan inte låta bli att jämföra mig med andra. Och jag kan inte låta bli att tänka på vad jag hade kunnat göra annorlunda i vissa situationer för att passa in lite bättre eller för att inte verka alltför osäker.
Vissa dagar kan jag komma hem och känna att jag mest gjort bort mig i mina tafatta försök att passa in. Då mina skämt inte alls gått hem och mina kommentarer mest bara försvunnit ut i tomma intet. Eller då jag blivit avbruten gång på gång för att någon annan har något mycket viktigare att säga. Och sådana dagar kommer osäkerheten som ett störtregn över mig och jag kan nästan önska att jag hade stannat hemma istället för att utstå alla negativa tankar och känslor som medföljer en sådan situation.
Jag har haft väldigt svårt att samla mina tankar den senaste tiden. Men en tanke som har dykt upp med lite jämna mellanrum är vem jag egentligen är? Det känns ibland som att jag är mitt uppe i en identitetskris där jag inte riktigt kan komma överens med mig själv. Jag har en klar bild av vem jag vill vara och vem jag "egentligen" är. Men när jag försöker se på mig själv och mitt liv är jag så långt ifrån den personen. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka.
Alla dessa år av psykisk ohälsa har gjort mig till en person som jag inte riktigt känner igen. Det har säkerligen även format mig till att bli den jag är idag, och detta på både gott och ont. Och jag vill ju tro att allt detta lidande ändå har gjort mig starkare och kanske gett mig erfarenheter som jag kommer ha stor nytta av i framtiden. Men just nu känner jag mig väldigt förvirrad och vet inte riktigt hur jag ska möta mig själv.
Jag tycker det kan vara oerhört skönt att bara skriva av mig lite, och det var i huvudsak därför jag tog upp bloggandet igen. Vet inte om någon läser här, men hade varit lite roligt att veta vilka ni är som gör det i så fall. Hojta gärna till eller lämna en kommentar ;)
Sara ❤️
Är det aldrig bra med den där tjejen?
"Är det aldrig bra med den där tjejen?" Jag får för mig att människor jag möter tänker just så. För alltid är det något som inte är bra med mig, och alltid klagar jag på något. Jag känner det själv och jag är själv så förbannat trött på det.
Samtidigt som jag har så svårt att veta vad jag ska svara när folk frågar hur jag mår. För varje gång jag får den frågan tvingas jag tänka efter, känna efter. Hur mår jag? Och hur mycket jag än vill att svaret ska vara "bra" så har jag väldigt svårt att känna att det faktiskt är det. Sedan kan man ju fråga sig hur ärlig man ska vara. Det beror givetvis på vem som frågar. Ibland blir svaret "bra" eftersom jag inte orkar förklara något mer. Men väldigt ofta känns det så fel att stå och ljuga någon rakt upp i ansiktet och då blir svaret ofta "jag vet inte", "sådär" eller "jotack, jag kämpar på". Jag tycker det är skönt när människor istället säger "hej, kul att se dig" eller liknande för då behöver jag inte känna efter hur jag mår.
Samtidigt så kan jag förvänta mig att mina riktigt nära vänner ska fråga. För annars kan jag lätt tänka att de slutat fråga eftersom de är så trötta på mina evigt negativa svar och att de således tycker jag är jobbig eller krävande (vilket jag kanske i och för sig är).
Frågan är hur man ska hitta en balans där. Och frågan är om man någonsin kommer kunna svara "det är bra" och verkligen, verkligen känna det i hjärtat!
Idag har jag varit i kyrkan nästan hela dagen, och trots att jag känner att det är mycket tankar som snurrar i huvudet så har det varit en ganska bra dag. Och jag är så tacksam över att jag har en kyrka som jag kan kalla mitt andra hem och där jag känner att jag faktiskt vill vara även när det stormar runtomkring!
Nu ska jag sova! God natt!
Sara ❤️
IF you wanna go, GO!
"If you wanna go, GO!" Detta citat står just nu skrivet på min griffeltavla hemma i köket (inte av mig själv dock). Och det ligger så mycket i de orden. Jag har tänkt väldigt mycket på det där med drömmar och framtidstro det senaste.
Det var inte så längesedan jag fick en kommentar som sved väldigt mycket av en vän. Där personen i fråga klargjorde för mig att jag aldrig skulle klara av att uppfylla en av mina drömmar. Det blev som ett slag i ansiktet och jag blev väldigt ledsen. Jag har tänkt på det mycket sedan dess och vänt och vridit på det. Kanske har hon rätt, men om jag väljer att tro det redan nu så kommer jag aldrig ens vara i närheten av att nå dit. Jag vill inte ge upp för att någon annan säger till mig att jag inte klarar av det.
Jag har låtit rädsla, osäkerhet och andra människors syn på mig hindra mig från att satsa på mina drömmar många gånger, men det har ju inte lett mig någonstans. Om det inte är meningen kan jag med största sannolikt hantera det då, men jag är trött på att gå runt i livet och ångra att jag inte ens gett saker och ting en chans!
Mitt största fokus just nu är att bli fri från alla negativa tankar, all oro och ångest som tynger ner mig. Jag tror att om jag väl känner mig fri kommer jag kunna blomma ut och vara den jag verkligen vill vara. Jag hoppas bara att det sker väldigt snart för jag är enormt trött på att vänta. Men en sak är säker, just nu är jag fast besluten på att inte ge upp. Och hur kämpigt det än är så försöker jag allt jag kan varenda eviga dag! En dag kanske..
Sara ❤️
Kampen pågår ständigt!
Ibland känner jag att jag bara gräver mig själv djupare och djupare ner. Jag vill ju må bra, men jag förstår att folk runtomkring mig tvivlar på min vilja. "Tänk positivt" "blicka framåt" "ta dig i kragen".. Dessa meningar ekar i mitt huvud och jag får även ofta höra dem från andra. Och tro mig när jag säger att jag försöker!
Jag bestämde mig en gång för att vara ganska öppen med hur jag mår eftersom jag inte har något att skämmas över (eller åtminstone har jag inget jag borde skämmas för). Frågan är om jag istället "skrämmer" bort folk genom min öppenhet. Jag har mött blandade reaktioner och det gör mig väldigt förvirrad. En del kanske har lättare att möta mig när de känner till min situation, medan andra kanske undviker mig (antingen av rädsla eller av risk för att jag tråkar ut dem).
Det är oattraktivt med negativa människor och jag förstår om folk runt omkring mig tröttnar på mig när jag håller på såhär. Jag har själv tröttnat på mig för längesedan! Jag har tröttnat så mycket att jag inte vet vad jag ska ta mig till. En del av mig behöver fortfarande den ständiga bekräftelsen av att jag duger som jag är och att jag är älskad. Därav alla bilder och uppdateringar i sociala medier där jag liksom "fiskar" efter bekräftelsen. Men en annan del av mig äcklas av det behovet eftersom det ibland blir för överdrivet. Att det bara blir ännu en bild och ännu ett patetiskt försök att få bli tillfredställd i mina känslor. Och jag erkänner att jag ibland räknar "likes" eller blir sådär löjligt glad över vissa människors kommentarer (och även besviken när jag inte tycker att jag får den uppmärksamhet jag vill ha).
Detta är bara en av flera saker som jag kämpar med att försöka förändra hos mig själv! Och jag jobbar med det varje dag. Och det är skitjobbigt rent ut sagt. Framförallt när man är hemma själv, men jag vill inte ge upp! Jag vill igenom och ut på andra sidan. Vad ska man göra om inte försöka?
Nu ska jag i allafall sova!
God natt!
Sara ❤️
En natt på akuten!
Kom hem igår efter jobbet och kände mig ganska nere. Veckan har varit tuff, både på jobbet men även i privatlivet. Hade dagen innan fått reda på att det uppstått komplikationer med min pappa efter hans hjärtoperation som genomfördes 1,5 vecka tidigare, och att han hade fått åka tillbaka till Sahlgrenska igen. Jag hade gått runt och känt oro över det hela dagen. Kände mig ledsen och ensam när jag kom hem och slängde mig på soffan med en glass och bara tröståt lite. Jag tänkte att "en liten stund av självömkan" sedan kan jag resa mig igen och fortsätta kämpa. Hade som plan att åka in till kyrkan på kvällen för en bönenatt, och var faktiskt ganska förväntansfull på kvällen och natten.
Sedan ringde jag mamma för att bara kolla en praktisk grej, men när hon svarade hörde jag mest tunga andetag och hon berättade att hon hade ont i bröstet. Vi ringde vårdupplysningen som tyckte att vi skulle åka in. Så jag hjälpte mamma till bilen och gasade iväg till akuten. Den bilresan var jobbig då mamma knappt var kontaktbar. Funderade över om jag tagit ett bra beslut att skjutsa in henne själv eller om jag borde ringt en ambulans. Väl framme fick vi träffa några sköterskor som gjorde ett EKG samt mätte syresättningen i blodet, allt såg bra ut, men mamma däremot såg allt annat än bra ut. De tog även ett blodprov och sedan blev vi placerade i väntrummet med förhoppningar på att snart få träffa en läkare, de skulle bara få provsvaren först. De sa att det verkade vara en lugn kväll så det skulle nog inte ta så lång tid. Sköterskorna sprang fram och tillbaka men vi fick bara vänta, och vänta. Efter mer än fyra (!) timmar fick vi äntligen komma in på ett rum. Sedan dröjde det ytterligare två timmar innan vi till slut fick träffa en läkare. Då var klockan tre på natten och vi hade kommit in till akuten ungefär vid halv nio tiden.
Efter lite frågor, undersökning och ytterligare blodprover bestämdes det att mamma skulle röntgas för att utesluta en blodpropp. Vi fick dock vänta några timmar till innan det blev av. När klockan var halv sju på morgonen fick vi komma upp till röntgen. Det gick ganska fort och sedan fick vi återigen komma tillbaka till akuten. Efter ytterligare 45 minuter kom läkaren in och berättade att de kunde utesluta en blodpropp tack vare röntgenresultatet. Hon sa att smärtan troligtvis berodde på inflammation i någon muskel som sitter nära hjärtat. Det skulle inte vara farligt, men kanske göra ont och vara jobbigt. Sedan blev vi hemskickade och redan på väg till bilen kändes mammas andning mycket lättare. Tror det kan bero på att mycket av oron över att det skulle vara t.ex. En hjärtinfarkt hade släppt. Hon visste nu att det inte var något farligt vilket gjorde att hon hade ett annat lugn.
När klockan var åtta på morgonen var vi äntligen hemma. Jag hade varit vaken i över ett dygn och var så trött att jag knappt orkade gå upp för trappan. La mig på kudde och somnade ganska fort. Vaknade för en stund sedan, fortfarande trött, men tänkte att det är lika bra att gå upp så jag inte vänder på dygnet helt! Tre timmars sömn har jag ju klarat mig på tidigare!
Idag har jag inte så mycket planer. Har tänkt köra bort min soffa till Hultet ned hjälp av grannens släpkärra, annars ska jag nog bara ta det lugnt och försöka återhämta mig efter denna sjukt jobbiga natt!
Hoppas ni får en härlig lördag!
Sara ❤️
Att inse sanningen kan göra så fruktansvärt ont!
Att jobba med sig själv och sina brister kan nog vara något av det jobbigaste som finns. Framför allt när man blir uppmärksammad av andra om sina brister och kanske inte ens vill inse dem till en början. Det tar alltid tid att komma till insikt om saker, och det är ofta ganska jobbigt och det kan göra så fruktansvärt ont. Men det är en nödvändighet om man ska kunna jobba med sig själv och utvecklas till att bli en bättre version av sig själv. Det senaste året har jag jobbat väldigt mycket med mig själv, men jag känner inte alls att jag är där jag vill vara. Jag har en lång bit kvar, kanske t.o.m. längre än jag trodde.
Det som krävs är att ha tålamod och uthållighet, vilket är väldigt mycket lättare sagt än gjort. Gång på gång faller jag tillbaka i gamla mönster. Det är inget val jag gör, utan det händer. Ofta när jag minst anar det. Ofta när jag känner att jag mår lite bättre och äntligen slappnar av.
Jag skäms varje dag och ibland vet jag inte ens hur jag ska bemöta människor då det känns som att allt blir fel vad jag än gör. Jag vill vara positiv och glad, men det går inte alltid. Och jag vill mer än allt annat få ett slut på det här. Men jag vet inte hur. Jag försöker allt jag kan, men det vekar inte räcka till. Jag har försökt att sluta försöka, men vet inte hur man gör.
Jag känner mig så förvirrad och ledsen och ibland undrar jag faktiskt varför jag ens lever. Livet ska väl inte vara såhär? Livet är väl till för att levas? Och jag är inte så naiv att jag tror att alla andra har det bra hela tiden. Jag fattar att det går upp och ner för alla, Men detta känns så ohållbart. Jag behöver mitt genombrott nu! Jag orkar inte mer!
Sara ❤️
Vårkänslor eller genombrott?
Vissa dagar blir bara bättre än andra. I morse var jag galet trött när klockan ringde, men jag var trots det på bra humör (vilket är ovanligt för mig på morgonen). Jag tog mig iväg till jobbet och insåg att det faktiskt redan hade börjat ljusna när jag var framme vid 06.00. Dagen rullade på som vanligt, det enda som skiljde sig var väl kanske att vårsolen värmde lite mer än vanligt ;).
Jag har egentligen inte gjort så mycket idag. Jobbat, handlat och gått en promenad. Men jag har haft en bra känsla i kroppen. Det kan bero på att våren är på väg, men på ett sätt hoppas jag att det kanske beror på något annat. Vill inte att mina känslor ska vara så bundna till årstid och väder. Jag hoppas istället på att jag verkligen är på väg någonstans. Att vinden har vänt och att mitt genombrott är här. Det hade varit så fantastiskt! Jag ska göra allt för att försöka behålla fokus och blicka framåt. Jag vet att jag sagt så massa gånger, och jag vet att jag fallit tillbaka varje gång men jag tror och hoppas att det blir annorlunda denna gången. Detta ska bli mitt år. Jag ska igenom en gång för alla och denna depressionen ska bara bort!
Nu ska jag sova. Att börja 06.00 tre dagar i rad är inte min grej.. ;)
Men först ett foto på en fin krokus på vår tomt:
Sara ❤️
Lyckad operation
Igår genomgick min pappa en hjärtoperation där de bytte ut en hjärtklaff. Jag var så fruktansvärt orolig hela dagen (kanske lite för orolig) så det var verkligen en stor lättnad när beskedet kom om att allt hade gått bra. Nu väntar läkande och tillfrisknande, men pappa är en fighter så det ska nog gå bra.
Jag hade många vänner som bad och skickade hälsningar under dagen och det kändes så gott att känna det stödet! Tack alla ❤️
Idag har jag jobbat och sedan fick jag besök av min syster och systerdotter. Vi käkade våfflor och tittade på frost :) mysig kväll!
Nu ska jag sova för imorgon står klockan på fem för tredje dagen i rad.. Börjar känna mog lite sliten!
God natt alla fina vänner!
Sara ❤️
Nästan frisk, men orolig själ..
En positiv sak med mig är att jag verkar ha ett bra immunförsvar. För det första blir jag sällan sjuk. Och för det andra blir jag ofta snabbt frisk igen när jag väl blir sjuk. I fredags kväll mådde jag sämre än jag gjort på väldigt länge. Kan faktiskt inte minnas när jag mådde så dåligt senast. Den natten var också riktigt jobbig, men igår vaknade jag med att febern var borta. Sedan var det som att för varje timme som gick kände jag mig bättre och bättre och på kvällen var jag nästan helt pigg. I natt har jag sovit bra och nu känns det som att det enda spåret av sjukdom som finns kvar är en täppt näsa, och det kan man ju leva med ;).
Idag är det söndag och jag tänkte försöka ta mig iväg till kyrkan i em. Blir nog bara ett möte idag, då jag tror det är vad jag orkar. Imorgon är det ju måndag igen och denna veckan har det blivit så att jag öppnar på jobbet (med andra ord börjar jobba kl 06.00) både måndag, tisdag och onsdag och det kommer nog bli tufft att gå upp så tidigt tre dagar i rad.
En annan (ganska stor och jobbig) sak som har upptagit mina tankar denna helgen är att min älskade pappa ska in och hjärtopereras imorgon. De ska byta ut en hjärtklaff och en bit av aortan som håller på att kollapsa, och jag har väldigt svårt för att vara lugn inför det och känner mig väldigt orolig. Jag vet att han också är väldigt orolig. Så ni som tror på bön får väldigt gärna be för det imorgon!
Sara ❤️
Feberyra
Det är verkligen sällan jag är riktigt sjuk. Och jag är verkligen tacksam över det. Jag brukar åka på förkylningar ibland men oftast klarar jag ändå av att gå till jobbet osv med ett par alvedon i kroppen. Men igår kväll drabbades jag hårdare än vanligt. Det var verkligen längesedan jag mådde så dåligt och hade så hög feber (har dock ingen termometer så jag vet inte vad jag låg på). Jag låg i soffan och nästan skakade pga att jag kallsvettades så. När jag gick och la mig senare på kvällen kände jag mig helt snurrig.
Mitt i natten vaknade jag och visste inte riktigt var jag var, konstig känsla! Men efter några minuter kände jag behovet av att leta upp nässprayen då jag knappt kunde andas. Jag gick upp och irrade runt lite. Glömde av vad jag letade efter och kollade på de mest konstiga ställena. När jag sedan skulle gå ner för trappan till köket tappade jag balansen och ramlade. Lyckades tack och lov få tag i räcket och kunde rädda fallet, slog i armbågen, höften och hakan i räcket och det gjorde riktigt ont. Till slut hittade jag nässprayen och kunde gå tillbaka och lägga mig. Låg vaken en stund med dunkande huvudvärk men orkade inte gå upp igen för att hämta alvedon. Till slut somnade jag i allafall och nu när jag vaknade på morgonen var i allafall febern borta.
Idag blir det en dag i soffan. Ska göra allt för att försöka bli frisk! Dricka massor och vila! Känner mig väldigt ynklig idag också.
Ibland när jag är sjuk eller ledsen tänker jag att jag hade velat vara liten. Utan massa krav och måsten. Att jag istället bara kunde få krypa upp i en värmande famn och bli omhändertagen. Att få gråta ut och få mina tårar torkade med tröstande ord. Att överösas med kärlek och kramar. När jag var liten var jag väldigt bra på att dölja mina känslor. Jag tillät inte mig själv att visa när jag var ledsen och ofta var det ingen som frågade heller. Om jag någon gång får barn hoppas jag kunna ge dem det. Att jag får vara uppmärksam och lyhörd och ge dem kärlek och ömhet precis i den dos de behöver så att de får växa upp med självkänslan i att det är okej att vara ledsen och visa känslor.
Jag har insett det senaste året att den ryggsäcken jag bär med mig från min barndom påverkar mig så mycket mer än jag trodde. Medvetenheten kring detta gör ju självklart att jag kan tackla vissa situationer på ett bättre sätt än innan, eftersom jag då vet varför jag reagerar som jag gör. Men trots det är det så svårt. Vissa saker kan jag inte styra och ibland blir känslorna så starka att de tar över hela mitt sinne. Då vill jag inte ens försöka!
Nu ska jag försöka få i mig lite frukost. Hoppas ni får en härlig dag, och om ni vill och tror på bön kan ni be att jag ska bli frisk!
Sara ❤️
Sjuk :/
Kom hem från jobbet för några timmar sedan. Har känt mig lite krasslig hela dagen, men det var först efter 1,5 timmes sömn på soffan som det bröt ut på riktigt. Feber, frossa, ont i kroppen och ett svullet öga. Så tråkigt och följderna blir ytterligare en fredagkväll hemma i soffan.
Jag vet att jag klagar mycket, och att jag kräver en del uppmärksamhet. Det är liksom lite av mitt stora problem. Jag skäms ibland medan jag vissa dagar faktiskt skiter i det. Nu tycker jag dock att jag har rätt att klaga då alvedon inte tycks hjälpa och febern bara tycks stiga! :( önskar så att jag hade någon här som kunde ta hand om mig, som kunde klappa mig på håret och bara viska snälla ord i mitt öra. Just nu känner jag mig så svag.
Det är dock ändå skönt att det äntligen är helg. Denna veckan har varit jobbig på många sätt, mycket på jobbet och många sömnlösa nätter. Jag hade som tur var inte så jättemycket inplanerat i helgen så det får bli till att ligga hemma och kurera mig!
Hoppas ni mår bra och att ni får en skön helg.. Har hört att våren är på väg!
Sara ❤️
Trött eller TRÖTT?!
Man kan vara trött och så kan man vara TRÖTT! Jag känner mig ofta väldigt trött och vissa dagar kan jag härleda det till för lite sömn, för mycket på jobbet eller liknande. Men väldigt ofta känner jag en trötthet och en matthet inför själva livet. Tror det är depressionen som spökar med mig lite då. För det är utmattande att gå runt med negativa tankar och känslor. Och man blir trött (både fysiskt och psykiskt) av att försöka hålla upp en fasad för människor man möter. Tror faktiskt det kan vara svårt att förstå för någon som inte upplevt det. Jag märker stor skillnad under perioder då jag mår sämre jämfört med de bättre perioderna. Energinivåerna ändras drastiskt och ibland undrar jag om det inte är något annat som är fel (typ blodvärden eller liknande).
Denna tröttheten gör mig ledsen ibland. För jag orkar inte alltid ta mig för att göra saker, umgås med vänner, ställa upp för människor som behöver min hjälp eller hjälpa till som volontär i kyrkan (vilket är något jag gärna vill göra). Jag försöker trotsa tröttheten och göra saker ibland ändå, men det är inte alltid det går.
Igår var jag på volontärsfest i kyrkan. Jag stod där och kände nästan dåligt samvete på grund av att jag jämförde mig så mycket med alla andra. "Alla andra" som är med som volontärer och tjänar VARJE söndag, ALLA tre mötena. (Okej. Jag vet ju att inte alla gör det, men många i allafall). Jag vill så gärna vara en av dem. Jag vill vara den som lägger ner varje söndag i kyrkan och som lägger ner hela mitt hjärta i att bygga kyrkan. Jag vill det men jag orkar inte. Och för att ingen ska misstolka det jag skriver vill jag bara förtydliga att kyrkan inte på något sätt har krav på sina besökare att man måste hjälpa till. Det är helt, hundra procentigt frivilligt och alla ska kunna göra det utefter sin förmåga, sin tid och sin ork. Det viktiga är att man gör det med hjärtat. Jag har förmåga (tror jag) och jag har tid. Men tyvärr har jag inte den orken som krävs för att lägga ner så mycket tid jag vill.
För två veckor sedan var jag med och hjälpte till som volontär på två möten. Jag var så trött på kvällen och hela dagen efter att jag nästan mådde illa. Det påverkade tyvärr hela min arbetsdag dagen därpå och jag kände mig väldigt uppgiven. Jag vill verkligen inte att det ska kännas som en stor börda att hjälpa till. Jag vill kunna göra det av hjärtat. Sedan fattar jag att man kanske behöver göra vissa uppoffringar av sin bekvämlighet för att nå dit man vill. Frågan är hur jag ska hitta rätt balans för mig. För så som jag mår ibland så är det (under vissa perioder) med nöd och näppe som jag klarar av mitt vardagliga jobb, vilket känns väldigt viktigt för mig. Sedan blir det tyvärr ofta många eftermiddagar och kvällar som jag bara slösar bort genom att ligga och försöka återhämta mig på soffan. Jag vill inte ha det så!
Nu ska jag försöka sova så att jag åtminstone är hyfsat utvilad imorgon. Pigg vet jag inte riktigt när jag kände mig senast, men sömnen är ju såklart ändå viktig och nu är klockan alldeles för mycket!
God natt alla fina!
Sara ❤️