Mindre bra dag
I mitt förra inlägg skrev jag att jag hade en riktigt bra dag. Att livet kändes lätt och att jag var glad.
Idag, några dagar senare känns det helt tvärtom. Idag har jag istället kämpat med att försöka hålla ihop mig. Jag har krigat mot ångesten och känt mig ledsen. Idag hade jag behövt en stor fet kram.
Försökte trösta mig med en kopp varm choklad men det första som hände var att jag brände mig något fasligt på tungan. Så den koppen njöt jag inte av direkt.
På onsdag åker vi till London och på torsdag börjar colour conference. Ser fram emot det jättemycket och hoppas på riktigt härliga dagar.
Vad jag verkligen längtar efter är att få höra Guds röst. Att få förstå hans planer med mitt liv och att få en liten vägvisare i rätt riktning. Jag har hopp om en ljus framtid. Jag vill så gärna tro att jag ska få vara lycklig och ha ett liv som jag trivs med. Jag är otroligt tacksam för många saker i mitt liv, men ändå går jag ofta runt och känner mig bitter, avundsjuk, deppig och ledsen över att livet inte har blivit som jag har önskat. Återigen har jag kanske haft för höga förväntningar på livet.
Jag måste släppa taget och våga lita på att Gud har läget under kontroll. Att han leder mig, bär mig och bara vill det bästa för mig.
Ikväll ska jag försöka somna med den
Vetskapen och imorgon hoppas jag att dagen blir bättre än den varit idag!
Sara ❤️
Bra dag
Idag vaknade jag och kände att det var en bra morgon. Solen sken, jag hörde fågelsång och jag kände mig ganska utvilad trots att klockan var 05.00. Det är dessutom fredag och jag slutade jobbet kl 12.30 vilket gör att helgen känns så mycket längre. Jag kan inte koppla denna känslan till något speciellt. Precis som att jag sällan kan koppla ångesten och de deppiga dagarna till något speciellt, det är bara såhär mitt liv är. Väldigt mycket upp och ner.
Sådana här dagar vill jag bara leva i nuet. Hålla fast vid de positiva känslorna så mycket det bara går och känna glädjen över att leva. Det enda jobbiga är att vetskapen om hur verkligheten ser ut finns där. Vetskapen om att de deppiga dagarna kommer och att livet inte alltid känns såhär. Jag blir bättre och bättre på att hantera det, att leva med det. Och dessutom kommer ångesten mer sällan. Det är bra. Det betyder att det går åt rätt håll.
Idag har solen skinit på oss i princip hela dagen. Våren är verkligen här och det märks inte bara på vädret.
På stan syns alla människor som under vinterhalvåret hållit sig instängda och det är mycket mer liv och rörelse överallt.
Jag hoppas att denna helgen blir lika bra. Nästa vecka åker jag till London och det ska bli grymt kul.
Hoppas ni har en härlig fredag!
Sara ❤️
Vad väljer du att tro på?
Jag är väldigt stolt över min kristna tro. Allt vad den står för, alla värderingar och all strävan efter att hela tiden få visa kärlek till mina medmänniskor formar mig varje dag. Den gör mig till en bättre version av mig själv. En uppgraderad version med mer självförtroende och mer kärlek till människor runtomkring mig. Jag gillar mitt kristna jag mycket mer än jag gillar den jag var innan.
Därmed inte sagt att jag på något sätt är felfri. Jag är fortfarande mänsklig och begår misstag varje dag. Jag sårar människor, jag säger saker som jag inte är stolt över, jag dömer människor fast jag egentligen vet att jag inte är ett dugg bättre själv. Men det ingår liksom i att vara människa. Ingen människa är perfekt.
Däremot tror jag på en Gud som är perfekt. Som förlåter mina misstag om och om igen. Och som älskar mig oavsett vad. För många låter det kanske knäppt. För många verkar det vara ren idioti. Jag möter människor lite då och då som verkligen ifrågasätter min tro och undrar hur jag kan tro på något så abstrakt. Jag känner ofta att mina svar inte räcker till. Men jag vet att jag har valt att tro på det.
Jag tror att oavsett hur man väljer att se på livet så har man en tro på någonting. En tro på gud, En tro på att det finns goda och onda andar runtomkring oss, en tro på att människan uppstått genom evolution, en tro på att man återföds som något annat efter döden, en tro på att man finns på jorden utan någon som helst mening och att man bara försvinner helt och hållet när man dör, en tro på kärleken, en tro på slumpen, en tro på ödet. Listan kan egentligen göras hur lång som helst, men det väsentliga är ändå att man någonstans ändå väljer att tro på något utav det.
Ingen av dessa jag räknade upp har några som helst vetenskapliga belägg för att vara sanna. Jag vet att många skulle hävda att t.ex. Evolutionsteorin har det, men så länge det inte finns några bevis på att det faktiskt gick till så, så tillhör evolutionsteorin också kategorin tro. Och det är fakta.
Jag har valt att tro på något som stärker mig, som gör mig till en bättre version av mig själv och som ger mig en stor mening med mitt liv. Och för mig är det det enda rimliga att tro på. Av de saker jag har sett i mitt liv är det för många saker som har hänt som är för bra för att vara en slump. Och jag tycker det låter mycket mer osannolikt att allt liv som finns i världen bara skulle uppstå ifrån en stor explosion och utvecklas till det det är idag, än från något övernaturligt (såsom en stor Gud).
Men vi är alla olika och man väljer förstås själv vad man vill tro på i sitt liv. Jag är tacksam över att leva i ett land med religionsfrihet. Där alla har en chans att få tro på vad de vill. Jag försöker att inte döma folk som tycker annorlunda än mig. Men jag kan bli sårad när människor pratar illa om kristna och om min tro. Och när folk dumförklarar det jag tror på bara för att de tror annorlunda.
Frågan är egentligen inte vad som är rätt och fel, för ingen kommer någonsin vetenskapligt kunna överbevisa någon annan om att deras tro är rätt.
Men frågan är vad du väljer att tro på?
Har du aldrig funderat över den frågan är det kanske dags. Eller så låter du bli. Det gör du som du vill. Men jag kan bara säga att mitt liv har fått en helt annan mening sedan jag aktivt valde att börja tro. För mig handlar det om skillnaden mellan död och liv!
Sara ❤️
Behovet att skriva av sig..
Jag har ett ganska stort behov av att få ut mina känslor och tankar. Ibland vill jag prata men ibland känns det väldigt skönt att bara få skriva av sig. Jag har haft den här bloggen som ett utlopp för mina känslor i många år, och jag har valt att vara ganska öppen med hur jag känner för de som vill läsa. Jag skäms inte. Psykisk ohälsa är så vanligt och i samhället pratas det mycket om vikten av att prata om det. Man måste givetvis inte dela det med alla man möter om man inte vill.
Idag är en jobbig dag. Natten var hemsk med mycket ångest och oro och jag sov inte särskilt många timmar. Jag är trött och vill helst bara dra täcket över huvudet och stanna tills det är över för den här gången. Jag blir lika trött varje gång jag får sådana här dippar. Men jag vet av erfarenhet att de alltid går över. Jag önskar bara att varje gång det händer ska vara den sista!
Jag känner egentligen att jag är på väg åt rätt håll. Att jag mår bättre och bättre och att jag kan se ljusare på framtiden än jag någonsin kunnat innan. Trots det kan jag inte låta bli att känna mig uppgiven och hopplös när ångesten slår till. Tar det aldrig slut? När hela kroppen bara vill protestera och vänder sig ut och in. När jag bara vill skrika högt. När jag bara vill försvinna från allt. Då är det svårt att hålla fokuset rätt!
Idag kan jag behöva en extra kram. Imorgon kanske det känns bra igen. För det är så livet är.. Upp och ner, upp och ner..
Sara ❤️
Förväntningar
Jag har, under den sista tiden, insett att jag måste dra ner på mina förväntningar inför olika saker. När jag förväntar mig saker så målar jag ofta upp en tydlig bild av exakt hur det kommer att vara eller kännas. Det kan tex. vara när jag dejtar killar, när jag är ute på resor, eller mer vardagliga saker såsom möten på jobbet eller kalas. Jag har ofta en bild i huvudet av exakt hur det ska kännas, men problemet är bara att den bilden aldrig stämmer. Och trots det så fortsätter jag att förvänta mig att det ska kännas si eller så. Jag lär mig liksom aldrig att livet inte går att förutse och att det aldrig blir som man har tänkt.
Jag har ganska nyligen insett hur detta hämmar mig i mitt liv. För varje gång bilden i mitt huvud inte stämmer överrens med verkligheten uppstår någon form av besvikelse, eller i värsta fall känslor av misslyckande. Och på grund av det kan jag inte heller njuta lika mycket av ögonblicket eller ens leva i nuet. Mina tankar är ofta någon annanstans och överanalyserar precis allting kring händelserna för att försöka hitta sätt att gå vidare. Ibland (eller ganska ofta) känns det som att jag missar bra saker pga detta.
Jag vet att jag har många saker att jobba med i mitt liv innan jag kan känna mig fri från min psykiska ohälsa, och detta är bara en sak. Men jag tror att jag måste vända och vrida på saker och ting många gånger för att kunna förändras och gå vidare. Jag vet inte exakt hur jag ska göra för att sänka mina förväntningar, men jag vet att jag måste och det kanske är en bra början.
Jag säger inte att alla förväntningar är dåliga. Jag vill absolut fortsätta att förvänta mig att jag ska få ha ett bra liv, att jag ska bli fri från all ångest osv. Men jag tror att jag behöver ändra på min bild av vad en förväntning är. Saker och ting blir aldrig som man tänkt men de kan bli bra ändå. Jag behöver inte ha en jättetydlig bild av exakt hur allting kommer att kännas eller vara, jag kan bara förvänta mig att det kommer bli bra på ett eller annat sätt.
Detta är svårt. Livet är svårt. Men jag fortsätter att gå. Framåt, steg för steg. En dag är jag kanske framme..
Sara ❤️
Allt har sin tid
Jag kan inte fatta att vi redan är inne i april. Tiden går så fort. En fjärdedel av 2016 har redan gått. 25%!!! Tyckte ju att det var nyårsafton nyss och snart är väl sommaren på intåg. Ibland vill jag bara stoppa tiden. Ibland tycker jag att tiden rullar på alldeles för snabbt medan mitt liv står stilla.
Jag har förväntningar på detta året. Böner och förhoppningar som jag önskar ska få bli sanna. Saker som jag längtat efter länge och som jag fått en tro för att de ska hända under detta året. Men ju mer tiden går desto mer tveksam känner jag mig. tänk om ytterligare ett år går och ingenting händer? Tänk om jag fortfarande står och stampar på samma ställe i april 2017? Tänk om..
Jag önskar verkligen att jag visste exakt hur jag ska gå tillväga för att nå dit jag vill. Men det är väl det som är lite tjusningen med livet. Att allting inte går att planera. Man kan bara hoppas, drömma och be om att man ska få känna sig lycklig.
Jag kan ändå tycka att jag har haft min beskärda del av motgångar i livet. År av mobbing, dålig självkänsla, ångest och depression har slitit i mig och tagit bort min livslust i flera omgångar. Men jag har aldrig gett upp vilket jag är otroligt stolt över. Jag har kommit långt även om varje dag fortfarande är en kamp, men jag är villig att kämpa vidare och jag har en större tro på framtiden än jag någonsin haft.
Något som jag verkligen har lärt mig är att det är så viktigt att få känna det man känner, när man känner det. Att aldrig trycka undan känslor eftersom de ändå alltid kommer ikapp. Att få lov att vara ledsen, gråta och skrika när allt känns piss, men att också kunna skratta och vara glad trots att omständigheterna är jobbiga. Jag tror att gråten är en viktig nyckel. Jag har levt i många år utan att kunna gråta, men jag kan känna att det finns en stor befrielse i tårarna. Varje gång jag gråter och låter känslorna komma upp så känner jag mig några gram lättare i själen. Det handlar bara om att låta allting ta sin tid och att flytta framåt med små steg.
Känslor är så svårt. Livet är svårt. Men man kan inte fly, man måste möta känslorna, möta livet och på något sätt ta sig igenom saker och ting.
Jag hoppas att jag kommer kunna ta lärdom av alla mina motgångar, få använda dem till att hjälpa andra och att de ska forma mig till den bästa versionen av mig som jag någonsin kan bli. Men först måste jag bara igenom en gång för alla. Mitt genombrott måste vara här nu. Och jag har på något sätt ändå en känsla för att det faktiskt är så. Jag vågar bara inte ta ut någon seger i förskott. Rädslan för besvikelse är fortfarande alldeles för stor.
Men en sak är säkert. Har jag kommit såhär långt så kommer jag klara det. Jag är fast besluten om att aldrig ge upp.!
Sara <3
Jag har förväntningar på detta året. Böner och förhoppningar som jag önskar ska få bli sanna. Saker som jag längtat efter länge och som jag fått en tro för att de ska hända under detta året. Men ju mer tiden går desto mer tveksam känner jag mig. tänk om ytterligare ett år går och ingenting händer? Tänk om jag fortfarande står och stampar på samma ställe i april 2017? Tänk om..
Jag önskar verkligen att jag visste exakt hur jag ska gå tillväga för att nå dit jag vill. Men det är väl det som är lite tjusningen med livet. Att allting inte går att planera. Man kan bara hoppas, drömma och be om att man ska få känna sig lycklig.
Jag kan ändå tycka att jag har haft min beskärda del av motgångar i livet. År av mobbing, dålig självkänsla, ångest och depression har slitit i mig och tagit bort min livslust i flera omgångar. Men jag har aldrig gett upp vilket jag är otroligt stolt över. Jag har kommit långt även om varje dag fortfarande är en kamp, men jag är villig att kämpa vidare och jag har en större tro på framtiden än jag någonsin haft.
Något som jag verkligen har lärt mig är att det är så viktigt att få känna det man känner, när man känner det. Att aldrig trycka undan känslor eftersom de ändå alltid kommer ikapp. Att få lov att vara ledsen, gråta och skrika när allt känns piss, men att också kunna skratta och vara glad trots att omständigheterna är jobbiga. Jag tror att gråten är en viktig nyckel. Jag har levt i många år utan att kunna gråta, men jag kan känna att det finns en stor befrielse i tårarna. Varje gång jag gråter och låter känslorna komma upp så känner jag mig några gram lättare i själen. Det handlar bara om att låta allting ta sin tid och att flytta framåt med små steg.
Känslor är så svårt. Livet är svårt. Men man kan inte fly, man måste möta känslorna, möta livet och på något sätt ta sig igenom saker och ting.
Jag hoppas att jag kommer kunna ta lärdom av alla mina motgångar, få använda dem till att hjälpa andra och att de ska forma mig till den bästa versionen av mig som jag någonsin kan bli. Men först måste jag bara igenom en gång för alla. Mitt genombrott måste vara här nu. Och jag har på något sätt ändå en känsla för att det faktiskt är så. Jag vågar bara inte ta ut någon seger i förskott. Rädslan för besvikelse är fortfarande alldeles för stor.
Men en sak är säkert. Har jag kommit såhär långt så kommer jag klara det. Jag är fast besluten om att aldrig ge upp.!
Sara <3