Förväntningar
Jag har, under den sista tiden, insett att jag måste dra ner på mina förväntningar inför olika saker. När jag förväntar mig saker så målar jag ofta upp en tydlig bild av exakt hur det kommer att vara eller kännas. Det kan tex. vara när jag dejtar killar, när jag är ute på resor, eller mer vardagliga saker såsom möten på jobbet eller kalas. Jag har ofta en bild i huvudet av exakt hur det ska kännas, men problemet är bara att den bilden aldrig stämmer. Och trots det så fortsätter jag att förvänta mig att det ska kännas si eller så. Jag lär mig liksom aldrig att livet inte går att förutse och att det aldrig blir som man har tänkt.
Jag har ganska nyligen insett hur detta hämmar mig i mitt liv. För varje gång bilden i mitt huvud inte stämmer överrens med verkligheten uppstår någon form av besvikelse, eller i värsta fall känslor av misslyckande. Och på grund av det kan jag inte heller njuta lika mycket av ögonblicket eller ens leva i nuet. Mina tankar är ofta någon annanstans och överanalyserar precis allting kring händelserna för att försöka hitta sätt att gå vidare. Ibland (eller ganska ofta) känns det som att jag missar bra saker pga detta.
Jag vet att jag har många saker att jobba med i mitt liv innan jag kan känna mig fri från min psykiska ohälsa, och detta är bara en sak. Men jag tror att jag måste vända och vrida på saker och ting många gånger för att kunna förändras och gå vidare. Jag vet inte exakt hur jag ska göra för att sänka mina förväntningar, men jag vet att jag måste och det kanske är en bra början.
Jag säger inte att alla förväntningar är dåliga. Jag vill absolut fortsätta att förvänta mig att jag ska få ha ett bra liv, att jag ska bli fri från all ångest osv. Men jag tror att jag behöver ändra på min bild av vad en förväntning är. Saker och ting blir aldrig som man tänkt men de kan bli bra ändå. Jag behöver inte ha en jättetydlig bild av exakt hur allting kommer att kännas eller vara, jag kan bara förvänta mig att det kommer bli bra på ett eller annat sätt.
Detta är svårt. Livet är svårt. Men jag fortsätter att gå. Framåt, steg för steg. En dag är jag kanske framme..
Sara ❤️
Kommentarer
Trackback