Januari kom och jag började jobba igen. Första veckan var seg, men så är det ju alltid när man varit ledig en period. Men sedan satte det igång igen, fast värre. Tröttheten slog ut mig totalt. Jag klarade inte av att vara vaken en hel dag utan var tvungen att lägga mig och sova på soffan två-tre timmar varje dag efter jobbet. I helgen som var kände jag för första gången själv att jag kanske faktiskt var på väg mot utbrändhet. När jag knappt kom upp ur sängen i söndags, eller när jag var på väg till kyrkan och mitt på motorvägen, under ca 15 sekunder, totalt glömde av vart jag var på väg. Då insåg jag att jag kanske inte kommer kunna hantera detta så bra. I allafall inte på egen hand. Och jag övervägde starkt att sjukskriva mig på måndagen bara för att få vila. 

Söndagens gudstjänst var fantastiskt bra och jag är så glad över att jag faktiskt tvingade mig själv att åka dit. Det brukar aldrig kännas som tvång annars, utan oftast längtar jag till söndagar då jag får träffa min kyrkfamilj och dela livet. Men denna söndagen ville jag bara krypa ner i sängen och sova. Men jag är tacksam över att jag åkte dit. Predikan var så bra och en av punkterna var "God will fight for you". Jag har en tro som ibland är stark och ibland vacklar, men jag kände så starkt att det inte spelar någon roll hur mycket eller lite jag tror, Gud kommer alltid att fightas för mig ändå, för han älskar mig så otroligt mycket. Han begär ingenting av mig, men han längtar efter en starkare relation med mig. 

När jag har gått igenom min depression med tuff ångest, mycket oro, sömnsvårigheter, negativa tankar osv. har jag märkt att de perioder jag lever nära Gud dvs. läser Bibeln, ber, lyssnar på lovsång osv., har jag haft lite lättare att finna frid i situationen och många gånger (långt ifrån alla gånger) har jag även lyckats avvärja ångestattackerna. Jag har aldrig upplevt att jag har klarat av att finna den friden på egen hand, utan de gånger jag har lyckats har det varit med Guds hjälp. 

Så varför inte alltid bara be bort ångesten då? Ja, det kan man fråga sig. Tyvärr är det ju inte så enkelt. Och ofta glömmer jag bort att vända mig till Gud först, eller så tappar jag tron en aning och tänker att det inte är någon idé eftersom ångesten kommer komma tillbaka nästa gång igen. Men det bästa är att Gud aldrig tappar tron på mig. Han är trofast och fightas för mig även om jag känner för att ge upp. Och under den senaste veckan, då kroppen verkligen börjat säga ifrån och utmattningen varit ett faktum, har jag upplev att Gud har dragit i mig lite extra. Att han har sagt: "Men Sara, vad krävs egentligen för att du ska förstå att jag ALLTID är med dig och att det enda du behöver göra är att sträcka dig mot mig så ska jag lyfta dig upp ur denna röran och sätta dig på den vägen som jag vill att du ska gå på?". 

Aldrig tidigare har jag upplevt att Gud dragit i mig på det sättet. Och inom mig känns det som att det fötts en ny längtan om att bara få leva nära Gud. Denna veckan har varit så mycket enklare. Jag har visserligen sovit en hel del på dagarna och känt mig väldigt trött. Men Gud har hjälpt mig att orka. Jag ska bara lära mig att hitta en bra balans. Säga nej till saker som stressar mig, sänka ambitionsnivån och kraven på mig själv, både vad det gäller jobbet, men också när det gäller andra engagemang. Och framför allt; lyssna på min kropp. 

Ikväll hade jag huvudvärk när jag kom hem från jobbet. Och eftersom kvällens planer blev inställda försökte jag ta en lugn kväll för mig själv. Jag tände en brasa, lyssnade på lovsång och reflekterade över livet. Jag läste Bibeln och bad till Gud, och försökte att bara stressa ner. Och just ikväll känner jag en sådan frid. Som att jag vilar i Guds famn och att han kramar om mig och lovar mig att allting kommer att bli bra.

Ikväll lägger jag huvudet på kudden med tacksamhet. 

Blessings till alla er som läser! 

Sara ❤

Jag har varit ledig en hel vecka mellan jul och nyår. Väldigt skönt och framför allt välbehövligt. Har sovit i snitt 10-12 timmar per natt, vilket är galet mycket, men jag tror jag hade en del att ta igen. Precis innan jul blev jag sjuk i migrän och jag har under ca sex-sju veckors tid haft väldigt mycket huvudvärk. Dessutom har ångesten varit stark och jag har känt mig ledsen, haft svårt att sova och varit extremt trött. Under de första dagarna av julledigheten blev jag nästan lite rädd att jag var på väg mot utbrändhet. Jag kände inte igen min kropp och kunde inte styra över den på samma sätt som jag brukar kunna. Denna vilan kom just i rätt tid kan man säga. 

Nu har jag börjat jobba igen och det känns faktiskt lite tungt. Jag hoppas jag kommer orka vårterminen. Det absolut sista jag vill är att behöva sjukskriva mig, så jag hoppas jag kommer kunna ta det lugnt och hitta mina små återhämtningsstunder i vardagen. 

Jag har inga direkta nyårslöften, men jag har många drömmar och böner för året som kommer och jag hoppas så att 2017 ska få bli mitt år. Det måste bara dags för mitt riktiga genombrott nu! 

Sara ❤