För det första så går jag runt med en stor längtan och en förhoppning på att livet ska förändras. Att jag ska träffa den rätte, må bra osv. Och jag kämpar och gör så mycket jag kan för att det ska gå framåt. Samtidigt som jag försöker lyssna på min kropp och vila mycket då det fortfarande känns som att utbrändheten lurar runt hörnet (och där tänker jag inte hamna). Men det krävs så mycket tålamod att kämpa, vänta och längta. Framför allt när jag inte har någon tydlig beskrivning på var mitt nästa steg bär. Jag försöker lita på att Gud har kontroll och lägga det i hans händer, men det kan ändå kännas frustrerande ibland då jag tycker att det går för långsamt! 

En annan sak som är extremt tålamodskrävande är människor. Missuppfatta mig inte, jag älskar människor, jag älskar att jobba med människor, att möta människor, att engagera mig i människor osv. Samtidigt som att vissa människor bara går mig på nerverna. Jag ber gång på gång om tålamod att kunna göra/säga det som är rätt när jag blir irriterad eller frustrerad. Men jag misslyckas minst hälften av gångerna och ställer till det istället. Jag vet att den enda jag kan förändra är mig själv, även om jag ibland tycker att människor runt omkring mig kunde behöva en rejäl förändring. Men det svåraste är nog att inse sina egna brister, att lägga bort stoltheten och "be the bigger person". Att ha tålamodet att låta andra få misslyckas utan att döma för hårt. 

Jag tror i allafall att en god start är att man försöker göra sig själv medveten om vad man behöver jobba på. Jag behöver verkligen jobba på mitt tålamod! Ibland många andra saker förstås! ;) 

Sara ❤