2014 och på väg in i 2015...
Julen 2014 är över. Den var helt okej. Själva julafton firades hemma hos min systers svärmor med familj, plus några till. Det var trevligt, men jag var väldigt trött. Juldagen spenderades mest i soffan då jag vaknade och kände mig krasslig. Satt och letade bil som en galning då min gått sönder-igen. Annandagen var det väl ungefär samma sak. Mest soffläge. Var även inne hos mina föräldrar en stund eftersom farmor var där på besök. Roligt att hinna träffa henne lite. Och ja, det var väl den julen.
Har funderat väldigt mycket på livet dessa dagar. Det blir lätt så när man har mycket tid för sig själv. Detta året har varit både bra och dåligt. Jag har jobbat extremt mycket med mig själv och på att komma ur min depression. Jag har framför allt fått insikt i att jag faktiskt varit fast i en depression under många år och att det krävs hjälp utifrån för att bli fri. Jag har också lärt mig att inte skämmas över det vilket hjälpt mig att ta några steg framåt.
Jag har gråtit oändligt många tårar, haft mängder av sömnlösa nätter och grävt ner mig i saker som kanske egentligen inte är så farliga. Jag har klandrat mig själv många gånger för att jag mår som jag mår och jag har många gånger känt mig så otroligt misslyckad.
Men jag har också kämpat och bråkat med depressionen. Försökt förstå den. Försökt hitta vägar att klara mig igenom den. Jag har fått uppleva mer kärlek än jag någonsin upplevt tidigare och jag har fått större bevis på att jag har många vänner som verkligen, verkligen bryr sig om mig och ställer upp för mig.
Min största rädsla inför att gå in i 2015 är att jag inte ska lyckas lämna saker bakom mig. Jag vill inte dra med mig depressionen in i 2015, jag vill lämna den i 2014 och aldrig behöva tänka på den mer. Jag vill lära mig att leva, inte bara överleva mina dagar. Jag vill ha ett ännu större hopp och en ännu större tro på att det bästa ligger framför.
Jag har så svårt för att verkligen tro att 2015 ska bli året för mitt genombrott. Jag vågar inte riktigt tro det av rädsla för att bli besviken. Jag försöker intala mig själv att det kommer bli så, men det finns något som fortfarande hindrar mig från att våga tro fullt ut. När jag försöker tänka på 2015 får jag bara upp en bild av att året kommer börja värre än vad detta året kommer sluta. Jag ber till Gud varje dag att dessa tankar ska försvinna och att Gud har en annan plan. Men dessa tankar gnager inom mig och jag kan inte släppa dem.
Efter att ha levt i denna depression i nästan 14 år förstår jag ju att det kanske inte går att bli fri på ett år. Att det kanske kommer ta längre tid än så. Det är så många känslor och tankemönster som jag måste förändra och jag känner att jag är på väg. Tack vare bra, proffessionell hjälp har jag ett helt annat hopp än tidigare. Men frågan dyker ändå upp lite då och då om hur länge jag ska orka då mönstret är att det går upp och ner hela tiden. Förstår ju också att det är tröttsamt att vara vän och se på. Att stötta och stötta och ändå aldrig få se genombrottet. Men jag är otroligt tacksam över alla som orkar stå ut, över alla som tror på mig när jag själv inte gör det.
Jag tror ändå att det finns en styrka inom mig som gör att jag klarat mig såhär länge. Att jag lyckats leva och uppleva saker samtidigt som jag levt i depressionen. Att jag ändå i grund och botten har en kämparglöd och en vilja att inte ge upp trots att den tanken varit svindlande nära många gånger.
Jag blickar framåt och jag ber om ett 2015 som ska bli mitt år!
Sara ❤️
Har funderat väldigt mycket på livet dessa dagar. Det blir lätt så när man har mycket tid för sig själv. Detta året har varit både bra och dåligt. Jag har jobbat extremt mycket med mig själv och på att komma ur min depression. Jag har framför allt fått insikt i att jag faktiskt varit fast i en depression under många år och att det krävs hjälp utifrån för att bli fri. Jag har också lärt mig att inte skämmas över det vilket hjälpt mig att ta några steg framåt.
Jag har gråtit oändligt många tårar, haft mängder av sömnlösa nätter och grävt ner mig i saker som kanske egentligen inte är så farliga. Jag har klandrat mig själv många gånger för att jag mår som jag mår och jag har många gånger känt mig så otroligt misslyckad.
Men jag har också kämpat och bråkat med depressionen. Försökt förstå den. Försökt hitta vägar att klara mig igenom den. Jag har fått uppleva mer kärlek än jag någonsin upplevt tidigare och jag har fått större bevis på att jag har många vänner som verkligen, verkligen bryr sig om mig och ställer upp för mig.
Min största rädsla inför att gå in i 2015 är att jag inte ska lyckas lämna saker bakom mig. Jag vill inte dra med mig depressionen in i 2015, jag vill lämna den i 2014 och aldrig behöva tänka på den mer. Jag vill lära mig att leva, inte bara överleva mina dagar. Jag vill ha ett ännu större hopp och en ännu större tro på att det bästa ligger framför.
Jag har så svårt för att verkligen tro att 2015 ska bli året för mitt genombrott. Jag vågar inte riktigt tro det av rädsla för att bli besviken. Jag försöker intala mig själv att det kommer bli så, men det finns något som fortfarande hindrar mig från att våga tro fullt ut. När jag försöker tänka på 2015 får jag bara upp en bild av att året kommer börja värre än vad detta året kommer sluta. Jag ber till Gud varje dag att dessa tankar ska försvinna och att Gud har en annan plan. Men dessa tankar gnager inom mig och jag kan inte släppa dem.
Efter att ha levt i denna depression i nästan 14 år förstår jag ju att det kanske inte går att bli fri på ett år. Att det kanske kommer ta längre tid än så. Det är så många känslor och tankemönster som jag måste förändra och jag känner att jag är på väg. Tack vare bra, proffessionell hjälp har jag ett helt annat hopp än tidigare. Men frågan dyker ändå upp lite då och då om hur länge jag ska orka då mönstret är att det går upp och ner hela tiden. Förstår ju också att det är tröttsamt att vara vän och se på. Att stötta och stötta och ändå aldrig få se genombrottet. Men jag är otroligt tacksam över alla som orkar stå ut, över alla som tror på mig när jag själv inte gör det.
Jag tror ändå att det finns en styrka inom mig som gör att jag klarat mig såhär länge. Att jag lyckats leva och uppleva saker samtidigt som jag levt i depressionen. Att jag ändå i grund och botten har en kämparglöd och en vilja att inte ge upp trots att den tanken varit svindlande nära många gånger.
Jag blickar framåt och jag ber om ett 2015 som ska bli mitt år!
Sara ❤️
Dan före dan...
Så var den här igen. Dan före dan,, den 23 december, förväntningarnas dag! Åtminstone var det så när jag var liten. Man var så upprymd att man aldrig kunde somna samtidigt som det var det enda man ville för att julen skulle komma snabbare. Nu för tiden är jag mest glad över att får några dagar ledigt och kunna ta det lugnt och vila upp mig. Det är inte det att jag inte gillar julen, tvärtom, jag gillar den mycket, men förväntningarna och pirret i magen finns ju liksom inte kvar längre.
Jag gillar dock känslan av att allt är färdigfixat och att man bara kan vakna på julafton utan en massa saker att göra. Jag har slagit in alla julklappar och förberett min del av maten till julbordet. Har till och med fixat naglarna i julrött och guld :)
Jag hoppas att morgondagen blir en dag fylld kärlek och go gemenskap. Har ganska höga förväntningar faktiskt och för första julen på många år är hela vår familj samlad. Alla mina syskon brukar inte alltid vara med så det ska bli roligt att få fira med dem. Dessutom finns ju älskade lilla Alice nu så det lär ju bli en del bebisgos. även hennes kusin Emilia som bara är några månader yngre kommer vara med så det blir nog mysigt.
Några här hemma som verkar exalterade över julen (eller åtminstone paketsnörena) är Elvis och Costello, mina gosiga katter. Ikväll har de dock varit hopplöst rastlösa och bara sprungit runt och bråkat med varandra. Olikt dem, men kanske har de också julkänsor ;).
Nu är det dags att sova, är så galet trött efter två nästan sömnlösa nätter och en hektisk helg så det ska bli välkommet med sovmorgon imorgon! Faktum är att jag känner mig helt slut efter denna hösten. Det har hänt mycket och varit en väldigt intensiv höst så ledigheten är också mer än välkommen!!
En bild på min fina gran, mina paket och min nyfikna katt:
God jul!
Sara ❤️
Det bästa ligger framför
Idag i kyrkan var det mycket fokus på det nya året. Att 2015 ska bli ett fantastiskt år och att det bästa ligger framför. Jag vill så gärna tro att det är sant och jag försöker att bara försöka slappna av och ha tålamod om att mitt liv en vacker dag kommer blomma ut och att jag kommer få vara lycklig! Det är dock svårare än vad det låter. Dipparna fortsätter komma och tvivlen finns där hela tiden och liksom påminner mig om allt jag kämpar med. Varför ska det vara så svårt? Vad gör jag för fel? Hur lång tid kommer det ta innan jag ska få må bra? Kommer jag någonsin få mina största böner och drömmar besvarade?
Jag fortsätter kämpa och varje dag är en kamp. Men jag har ännu inte tappat hoppet helt om att min framtid kommer att bli ljus. Att det bästa ligger framför och att jag en dag kommer att må bra och vara starkare än någonsin. Vågar inte tro att det kommer hända så snart som inom ett år, med risk för att bli besviken, men jag hoppas och ber innerligt om att 2015 ska bli mitt år!
Sara ❤️
Jag fortsätter kämpa och varje dag är en kamp. Men jag har ännu inte tappat hoppet helt om att min framtid kommer att bli ljus. Att det bästa ligger framför och att jag en dag kommer att må bra och vara starkare än någonsin. Vågar inte tro att det kommer hända så snart som inom ett år, med risk för att bli besviken, men jag hoppas och ber innerligt om att 2015 ska bli mitt år!
Sara ❤️
Kämpa, kämpa!
att vakna med känslan av att vara patetisk. Att en röst liksom viskar "tro inte att du är något". Det är inte roligt alls. Och hur mycket jag än försöker slå bort de känslorna och tankarna så är det som om ett moln av oro ligger runt mig. Sådana mornar vill man helst stanna i sängen och dra täcket över sig. Jag är ändå glad att jag tvingar mig upp och iväg till jobbet trots allt. Att jag tar chansen att få ut något av dagen även om jag inte har lust.
jag kämpar varje dag och vissa dagar är lättare än andra. Men jag är så rädd att jag ska förlora mig själv någonstans på vägen. Vem jag nu än är. För jag har lite svårt att definiera det faktiskt. Det kan nog delvis bero på att jag har så många olika roller i olika sammanhang. Men jag försöker i allafall hålla fast vid mina drömmar och tänka att det bästa ligger framför! Så måste det ju vara?!
Nu är det dags för mig att jobba lite!
Sara ❤️
Jul, jul, strålande jul...
Runt jul väcks alltid frågor och debatter om huruvida våra kristna jultraditioner ska få prägla skola och förskola. Jag är ganska trött på att man hela tiden måste fundera över minsta lilla sångtext eller vilket typ av pyssel man väljer för att inte riskera att trampa någon på tårna. Jag tror egentligen att många håller med mig, men att det blivit en så stor "grej" att diskutera att det helt enkelt inte går att undvika det varje jul. Jag har egentligen aldrig varit i en diskussion där någon tycker att vi ska bojkotta våra svenska traditioner, utan de diskussioner jag varit i har mer handlat om att man varit upprörd över att "folk" tycker si eller så.. "Man får ju inte pyssla änglar längre.." Eller "man får inte sjunga 'nu tändas tusen juleljus'" .. Men hallå? Säger vem?? Enligt läroplanen och skollagen står det ingenting om sådana detaljer i verksamheten. Vi har en, enligt mig, fin jultradition i Sverige, och jag tycker att vi måste få hålla på den. Det står i läroplanen för förskola att "förskolan ska sträva efter att varje barn känner delaktighet i sin egen kultur och utvecklar känsla och respekt för andra kulturer". Då vi bor i Sverige tycker jag det är en självklarhet att vår svenska kultur ska få höras och synas! Det är självklart viktigt att respektera andras kulturer, men jag ser inte hur det kan vara lika med att bojkotta vår egen kultur och våra egna traditioner! Denna respekt måste ju gå åt båda håll!
Vi bor i Sverige. Här firar vi jul. Bara för att vi inte pysslar änglar på förskolan kan man knappast missa att vi firar jul. Möjligtvis om man stänger in sig i en bunker halva året och inte går ut. Annars lär man möta det oavsett det är på stan, i affären eller via tv-reklamen. Och eftersom det är vår absolut största högtid i Sverige så är det väl viktigt att alla får möta den och få en förståelse för den. Sedan är det ju upp till varje förälder att prata med sina barn och förklara varför man väljer att göra på ena eller andra sättet i sitt julfirande. Vissa kanske väljer att inte fira jul alls, men så länge man kan förklara för sina barn varför man väljer att göra som man gör så tror jag inte att något barn tar skada. Dessutom så övar man ju på det där som står i läroplanen; att utveckla respekt och känsla för andra kulturer.
Jag är tacksam över att bo i ett land med religionsfrihet och yttrandefrihet och där våra styrdokument i förskola och skola bygger på en värdegrund som lyfter fram vikten av att respektera varandra!
Sara ❤️
Vi bor i Sverige. Här firar vi jul. Bara för att vi inte pysslar änglar på förskolan kan man knappast missa att vi firar jul. Möjligtvis om man stänger in sig i en bunker halva året och inte går ut. Annars lär man möta det oavsett det är på stan, i affären eller via tv-reklamen. Och eftersom det är vår absolut största högtid i Sverige så är det väl viktigt att alla får möta den och få en förståelse för den. Sedan är det ju upp till varje förälder att prata med sina barn och förklara varför man väljer att göra på ena eller andra sättet i sitt julfirande. Vissa kanske väljer att inte fira jul alls, men så länge man kan förklara för sina barn varför man väljer att göra som man gör så tror jag inte att något barn tar skada. Dessutom så övar man ju på det där som står i läroplanen; att utveckla respekt och känsla för andra kulturer.
Jag är tacksam över att bo i ett land med religionsfrihet och yttrandefrihet och där våra styrdokument i förskola och skola bygger på en värdegrund som lyfter fram vikten av att respektera varandra!
Sara ❤️
Julefrid
Drygt en vecka kvar till julafton och jag kämpar med den där julfriden. Har absolut fått julkänslan då jag deltagit i diverse julmys, julpysslat, varit på julkonsert lyssnat på julmusik och tagit in min julgran. Men med julkänslan kommer nog automatiskt en del stress. Även om jag inte vill att det ska kretsa kring julklappar och massa julbestyr och måsten så blir det ändå alltid på något konstigt vänster så.
Jag strävar varje år efter den där perfekta julen men inser ju mer och mer att den förmodligen inte ens existerar. Inte har jag upplevt den i allafall. I vår familj har mycket kretsat kring julklappar, mat och de perfekta familjefotona. Något som ofta skapat mycket bråk och sura miner. Mina jular har inte alltid varit så harmoniska och det har funnits år då jag helst velat skippa hela julen för att jag mest tyckt det varit så jobbigt. Då det viktigaste av julens budskap försvunnit någon stans på vägen och jag för mitt inre har jämfört mina jular med alla andras och kommit fram till att jag mest varit bitter på julen. De senaste åren har jag dock ändrat uppfattning lite och börjat tänka annorlunda. Jag har insett att allting inte måste kretsa kring den 24 december utan att julen är en högtid som sträcker sig över en längre tid samt att jag faktiskt kan bidra till att den blir så mysig och glädjefylld som jag vill ha den genom min egen inställning.
Det jag tycker är svårast och jobbigast med julen är den där biten med familj. Jag längtar väldigt mycket till den dagen då jag har egen familj och kan skapa mina egna traditioner. När man som i mitt fall är singel kan ensamhetskänslorna väldigt lätt komma smygande framför allt när man ser alla andra par som pussas under misteln eller går längs gatorna och håller handen. Alla andra verkar ha det där jag drömmer om. Jag vet ju att det inte bara är jag som känner så och jag vet också att alla inte har det sådär mysigt som det kanske verkar. Men känslorna blir inte mindre verkliga för det och min dröm om det där känns tyvärr bara mer och mer avlägsen ju mer tiden går.
Julen är kärlekens högtid och jag hoppas att alla får uppleva lite extra kärlek i denna annars kalla, gråa och regniga månad. Jag hoppas också att alla påminns om anledningen till varför vi faktiskt firar jul och genom att möta den få lite julefrid.
Sara ❤️
Jag strävar varje år efter den där perfekta julen men inser ju mer och mer att den förmodligen inte ens existerar. Inte har jag upplevt den i allafall. I vår familj har mycket kretsat kring julklappar, mat och de perfekta familjefotona. Något som ofta skapat mycket bråk och sura miner. Mina jular har inte alltid varit så harmoniska och det har funnits år då jag helst velat skippa hela julen för att jag mest tyckt det varit så jobbigt. Då det viktigaste av julens budskap försvunnit någon stans på vägen och jag för mitt inre har jämfört mina jular med alla andras och kommit fram till att jag mest varit bitter på julen. De senaste åren har jag dock ändrat uppfattning lite och börjat tänka annorlunda. Jag har insett att allting inte måste kretsa kring den 24 december utan att julen är en högtid som sträcker sig över en längre tid samt att jag faktiskt kan bidra till att den blir så mysig och glädjefylld som jag vill ha den genom min egen inställning.
Det jag tycker är svårast och jobbigast med julen är den där biten med familj. Jag längtar väldigt mycket till den dagen då jag har egen familj och kan skapa mina egna traditioner. När man som i mitt fall är singel kan ensamhetskänslorna väldigt lätt komma smygande framför allt när man ser alla andra par som pussas under misteln eller går längs gatorna och håller handen. Alla andra verkar ha det där jag drömmer om. Jag vet ju att det inte bara är jag som känner så och jag vet också att alla inte har det sådär mysigt som det kanske verkar. Men känslorna blir inte mindre verkliga för det och min dröm om det där känns tyvärr bara mer och mer avlägsen ju mer tiden går.
Julen är kärlekens högtid och jag hoppas att alla får uppleva lite extra kärlek i denna annars kalla, gråa och regniga månad. Jag hoppas också att alla påminns om anledningen till varför vi faktiskt firar jul och genom att möta den få lite julefrid.
Sara ❤️
Sjuk!
Jag är glad att jag inte är sjuk oftare. Låg däckad i soffan hela dagen igår med huvudvärk, halsont och rejäl muskelvärk och idag har jag levt på Ipren och alvedon. Jag klarar inte av att ligga ensam för länge med mina tankar. Framför allt inte när jag redan haft en jobbig vecka med mycket ångest. Vanligtvis när jag mår såhär gör jag allt för att inte känna eller tänka.. Försöker fokusera på helt andra saker liksom. Men när jag är sjuk och orkeslös går det inte alls.
Därför fick det räcka med en dag och sedan tvingade jag iväg mig till jobbet idag. Kanske inte det bästa ur fysisk hälsosynpunkt, men absolut det bästa för mitt psykiska mående. Jag gillar mitt jobb och barnen ger mig så mycket glädje varje dag att det är värt att gå dit! Jag kan ofta tycka det är jobbigt att träffa andra människor, eller umgås med vänner när jag mår såhär, men att gå till jobbet går ganska bra. Barnen ställer inga jobbiga frågor, och man lever i nuet på ett annat sätt. Dessutom går man in i sin yrkesroll vilket på ett sätt blir ett legitimt sätt att hålla upp en fasad eller sätta på sig en mask.
Efter jobbet idag var jag helt slut. Åkte hem och bäddade ner mig i soffan. Och ska snart förflytta mig till sängen. Jag känner ändå att huvudvärken och halsontet har minskat en aning så jag hoppas på att jag känner mig piggare imorgon. Men en rejäl natts sömn borde göra susen. Jag hoppas bara att jag kan somna vilket ju brukar vara mitt ständiga problem. I natt drömde jag att det var fullt med svarta larver i min säng och att jag låg alldeles förlamad och inte kunde fly från dem. Fruktansvärt obehaglig dröm faktiskt!
Så önska mig lycka till med att somna ;)
Sara ❤️
Tidiga mornar och sömnlösa nätter
Har börjat 06.00 tre dagar denna veckan. Alltså, att gå upp fem är inte min grej, men man har ju inget val. Tycker däremot det är skönt att få sluta tidigt och känna att man har nästan hela dagen kvar. Problemet denna veckan har dock varit att jag sovit så dåligt på nätterna att jag behövt sova någon timme eller två i soffan när jag kommit hem. Det blir en ond cirkel då jag liksom inte blir riktigt lika trött på kvällen vilket gör att det blir svårt att somna..
Jag hatar att ligga vaken på nätterna och inte kunna sova. Alla problem blir så mycket större. och ångesten visar sig allt starkare där i mörkret. Pratade med en vän för ett tag sedan om min ångest och mina känslor. Hon sa att hon gärna hade velat veta hur det känns att må såhär. Att hon hade velat byta plats med mig för en dag. Det kanske hade varit bra. Då kanske någon verkligen hade förstått mig. Fast samtidigt hade jag inte önskat min värsta fiende att må såhär.
Jag begär självklart inte det från någon och jag vet att mina vänner försöker förstå mig så mycket de kan. Det kan verkligen inte vara lätt att vara min vän för det känns som att jag bara suger ut massa energi istället för att ge något tillbaka. Men jag begär inte så mycket av mina vänner. Jag vet av erfarenhet att det är jättesvårt att stå vid sidan om när någon annan mår dåligt och man bara vill hjälpa till men inte vet hur. Det finns ärligt talat inte så mycket mina vänner kan göra för att förändra situationen, det är en process som jag själv måste arbeta mig igenom. Men jag vill ändå säga att det räcker med att bara finnas där, ha tålamod med att jag har dåliga perioder och dagar och bara låta mig få vara den jag är och där jag är. Och möjligtvis be en bön då och då!
Sara ❤️
Tvivel...
Vill bara skrika rakt ut!! Känns som att jag håller på att falla tillbaka. Har kämpat och känt mig gladare och piggare i några veckor nu. Det har gått ganska bra. Men så kommer den där förbannade ångesten ändå tillbaka. Jag orkar inte!! Visst att det är en process och att det kommer att bli bra någon gång. Men jag orkar inte! Har känt mig så ledsen några dagar nu, och försöker hela tiden peppa mig själv, kämpa på osv. Men så faller jag ändå! Vill bara gråta och skrika för det gör så ont att känna såhär!
Ber till Gud varje dag om helande i min själ och jag har många vänner som ber för mig. Försöker intala mig själv att Gud har en plan för mig, att han älskar mig och att han har läget under kontroll. Men just nu känns det inte som en tröst. Jag kan inte vila i det för jag känner ingen tröst eller frid över huvudtaget. Jag känner bara oro och ångest. Jag vet nog innerst inne att Gud finns, och det är nästan det som gör mest ont. Har sett och hört vänner berätta om mirakel och helande allt för många gånger för att inte tro att han finns. Men tvivlar så otroligt på om han verkligen kan hjälpa mig?! Eller om han vill.. Skäms över att jag tänker så, men jag har bett otaliga böner och ändå faller jag tillbaka gång på gång! Kanske är det jag som gör något fel, ber på fel sätt eller inte har tillräckligt med tro för det. Men jag gör ju allt jag förmår och orkar. Och snart orkar jag inte längre..
Tacksam för böner och tankar!
Sara ❤️
Kämpa på!!
Den senaste veckan har jag läst om två olika personer som tagit livet av sig. Som inte orkat leva mer. Det är så sorgligt och så tragiskt samtidigt som jag på ett sätt kan förstå dem. När livet blir för övermäktigt och man inte orkar mer så ser man kanske ingen annan utväg. Varje gång något sådant händer tänker jag att "det kunde lika gärna varit jag". Jag har velat ge upp så många gånger men jag har varit för feg för att verkligen göra det. Och det är jag otroligt tacksam över idag.
Jag lever. Även om jag har dagar som verkligen är piss så lever jag. Och man klarar mer än vad man tror. Jag har bestämt mig för att ta mig igenom detta och jag kan inte släppa tanken på att mitt liv en dag kommer att bli bra. Att jag kommer få vara lycklig och leva ett rikt liv. Jag vill tro att livet har så mycket mer att ge mig. "When you walk trough hell, keep walking" skrev en vän till mig, och det ligger så mycket i det! Jag ska bara ta mig igenom, det finns ju egentligen inget annat alternativ. Men just nu hade jag bara behövt en stor kram!
Sara ❤️
Trött och frusen...
Har inget vettigt att skriva ikväll.. Känner mig trött, frusen och ganska nere just nu. Dagen har väl egentligen varit okej, men det är något inom mig som gnager. Orkar inte möta det eller ta tag i det idag. Är så trött på att känna efter, att bearbeta och att gräva i det. Vet att det är det jag måste för att komma vidare. Att älta saker och verkligen arbeta igenom mina känslor, upplevelser och tankar en gång för alla. Men idag är jag inte stark nog. Idag orkar jag inte. Hade bara velat ha någon nära. Få krypa upp i någons famn, bli omfamnad, strykt över håret och bara få höra orden "allt kommer bli bra".
Klart att allt kommer bli bra.. Eller hur? Måste bara tro på det!
Ska sova nu.. Blir nog ytterligare en natt med min elektriska värmefilt. Imorse var det 16 grader hemma hos mig, alldeles för kallt, nu är det nästan 18.. Ser verkligen (inte) fram emot denna vintern som jag hört ska bli den kallaste på 50 år!!!
God natt!
Sara ❤️