Julen 2014 är över. Den var helt okej. Själva julafton firades hemma hos min systers svärmor med familj, plus några till. Det var trevligt, men jag var väldigt trött. Juldagen spenderades mest i soffan då jag vaknade och kände mig krasslig. Satt och letade bil som en galning då min gått sönder-igen. Annandagen var det väl ungefär samma sak. Mest soffläge. Var även inne hos mina föräldrar en stund eftersom farmor var där på besök. Roligt att hinna träffa henne lite. Och ja, det var väl den julen.

Har funderat väldigt mycket på livet dessa dagar. Det blir lätt så när man har mycket tid för sig själv. Detta året har varit både bra och dåligt. Jag har jobbat extremt mycket med mig själv och på att komma ur min depression. Jag har framför allt fått insikt i att jag faktiskt varit fast i en depression under många år och att det krävs hjälp utifrån för att bli fri. Jag har också lärt mig att inte skämmas över det vilket hjälpt mig att ta några steg framåt.

Jag har gråtit oändligt många tårar, haft mängder av sömnlösa nätter och grävt ner mig i saker som kanske egentligen inte är så farliga. Jag har klandrat mig själv många gånger för att jag mår som jag mår och jag har många gånger känt mig så otroligt misslyckad.

Men jag har också kämpat och bråkat med depressionen. Försökt förstå den. Försökt hitta vägar att klara mig igenom den. Jag har fått uppleva mer kärlek än jag någonsin upplevt tidigare och jag har fått större bevis på att jag har många vänner som verkligen, verkligen bryr sig om mig och ställer upp för mig.

Min största rädsla inför att gå in i 2015 är att jag inte ska lyckas lämna saker bakom mig. Jag vill inte dra med mig depressionen in i 2015, jag vill lämna den i 2014 och aldrig behöva tänka på den mer. Jag vill lära mig att leva, inte bara överleva mina dagar. Jag vill ha ett ännu större hopp och en ännu större tro på att det bästa ligger framför.

Jag har så svårt för att verkligen tro att 2015 ska bli året för mitt genombrott. Jag vågar inte riktigt tro det av rädsla för att bli besviken. Jag försöker intala mig själv att det kommer bli så, men det finns något som fortfarande hindrar mig från att våga tro fullt ut. När jag försöker tänka på 2015 får jag bara upp en bild av att året kommer börja värre än vad detta året kommer sluta. Jag ber till Gud varje dag att dessa tankar ska försvinna och att Gud har en annan plan. Men dessa tankar gnager inom mig och jag kan inte släppa dem.

Efter att ha levt i denna depression i nästan 14 år förstår jag ju att det kanske inte går att bli fri på ett år. Att det kanske kommer ta längre tid än så. Det är så många känslor och tankemönster som jag måste förändra och jag känner att jag är på väg. Tack vare bra, proffessionell hjälp har jag ett helt annat hopp än tidigare. Men frågan dyker ändå upp lite då och då om hur länge jag ska orka då mönstret är att det går upp och ner hela tiden. Förstår ju också att det är tröttsamt att vara vän och se på. Att stötta och stötta och ändå aldrig få se genombrottet. Men jag är otroligt tacksam över alla som orkar stå ut, över alla som tror på mig när jag själv inte gör det.

Jag tror ändå att det finns en styrka inom mig som gör att jag klarat mig såhär länge. Att jag lyckats leva och uppleva saker samtidigt som jag levt i depressionen. Att jag ändå i grund och botten har en kämparglöd och en vilja att inte ge upp trots att den tanken varit svindlande nära många gånger.

Jag blickar framåt och jag ber om ett 2015 som ska bli mitt år!

Sara ❤️