Som en mamma utan barn
En kompis beskrev mig för ett tag sedan: "Du är som en mamma utan barn". Och ju mer jag tänkt på det så inser jag att det är lite så jag känner mig. Jag älskar barn, så fort jag ser ett barn blir jag alldeles till mig och vill alltid prata
eller gosa med dem. Alla som känner mig vet att jag längtar så oerhört mycket efter egna barn. Och det känns som att det är det som saknas i mitt liv (och en man såklart) för att jag ska må bra. Jag kan inte riktigt föreställa mig min framtid utan
barn. För mig är det en stor sorg att jag inte har barn ännu.
Och just nu känns det som att det är världens babyboom runt omkring mig. Så många gravidmagar och så många bebisar. Jag är självklart glad för mina vänners skull, men jag kan inte låta bli att känna mig avundsjuk och ledsen över att det aldrig verkar
bli min tur.
Det som gör mig mest ledsen och faktiskt ibland arg är när folk klagar över hur jobbigt det är med barn. Att de aldrig får sova, eller känner sig stressade och otillräckliga som föräldrar. Att de klagar över att aldrig få egentid, att de inte kan göra
karriär eller att de inte har tid att sminka sig ordentligt på morgonen. Eller hur "fula" de känner sig pga sina graviditeter, eller hur jobbigt det är med illamåendet på morgnarna. Har bara lust att skrika "JAG SKULLE
GJORT VAD SOM HELST FÖR ATT FÅ VARA I DIN SITUATION, SÅ HÅLL KÄFTEN".
Jag vet att det är mina känslor som talar och jag vet att jag inte har rätt att säga till andra hur de ska känna. Men det hugger tag i mig varje gång.
Jag har fortfarande hoppet uppe om att jag kommer bli mamma en vacker dag. På ett eller annat sätt åtminstone. Tills dess är jag tacksam över alla underbara barn som finns i min närhet. Vänners barn, syskonbarn, barnen på jobbet. Tack vare dem får jag
utlopp för mina moderskänslor till viss del iallafall.
Sara ❤️