I natt sov jag inte mycket alls. Drömde en mardröm som gjorde att jag vaknade helt kallsvettig. Skakade och grät och kunde inte hålla ångesten borta och sedan var det helt omöjligt att somna om igen. Tänker inte berätta vad jag drömde här. Det blir liksom lite för privat (även om jag är väldigt öppen i denna blogg). Men jag önskar ingen annan att känna så som jag gjorde i natt. 

Just nu känner jag att jag mest går runt och irriterar mig på saker hela tiden. Jag irriterar mig på människor runt omkring mig, jag irriterar mig på barnen på mitt jobb, jag irriterar mig på katterna hemma, på reklamen på tv, på andra bilister, på kassörskan på ICA osv.. Jag irriterar mig till och med på mina närmsta vänner och för att inte tala om hur mycket jag irriterar mig på mig själv! Och jag fattar att problemet ligger hos mig, att jag måste jobba med att ha tålamod med saker och acceptera andra människor som de är. Jag vet inte varför denna irritation blivit så stark det senaste och jag tycker det är väldigt svårt att veta hur jag ska hantera den och jobba med den. Men jag vill inte gå runt och vara en surkärring, vilket jag känner att jag är just nu. 

Jag älskar att våren är här. Allting är ljusare och det som legat gömt under vintern spirar upp och får nytt liv. Den senaste veckan har jag känt mig gladare än på länge och det är helt fantastiskt. Men jag hoppas ändå att det inte bara är på grund av solen och grönskan som jag känner att jag just nu mår bättre. Jag vill inte att mitt mående ska vara så beroende av väder och årstid. 

Ligger fortfarande kvar i sängen och lyssnar på fåglarna utanför fönstret. Idag var det välbehövligt att få sova ut ordentligt då hela veckan och även helgen har gått i ett. Jag orkar inte köra på på samma sätt längre som jag gjorde för några år sedan. Kanske är det åldern som tar ut sin rätt, eller så beror det på att jag numera måste få tid för att stanna upp och bearbeta alla tankar och känslor som snurrar inom mig och som jag tidigare bara tryckt undan. Hursomhelst så känner jag mig mer och mer tillfreds med dessa stunder då jag är bara med mig själv. Jag har verkligen fått öva på att umgås med mig själv utan att få panik varje gång och det går bättre och bättre. Och det handlar väl om att lära sig att älska sig själv och ta hand om sig själv för att orka leva livet. 

Gårdagens Sisterhood var helt fantastiskt. Så bra budskap från Julie Galanti om hur våra tankar formar våra liv och det kändes som att hon talade rakt till mig! Jag vet att jag har mycket att jobba med och det senaste har det gått väldigt segt, men jag är trött på att låta mitt förflutna definiera mig och min framtid. Jag vill verkligen fortsätta framåt och så småningom komma ur det här. Jag kände att jag fick ny energi igår. Energi att orka fortsätta kämpa. För hur mycket jag än önskar det så är kampen inte över än. Men jag ska vinna!  Jag har fått tillbaka lite av hoppet och kämparglöden. Och tävlingsmänniskan som alltid funnits inom mig har tagit sig upp till ytan igen. 

En vän sa igår något som jag verkligen borde ta till mig. Det där med att vara snäll mot sig själv. Jag brukar inte gå runt och vara elak mot människor runt omkring mig, men däremot är jag väldigt ofta elak och hård mot mig själv. Jag klandrar mig själv för minsta lilla snedsteg och jag föraktar och till och med hatar mig själv för vissa saker jag gör eller tänker. Jag fattar att det är osunt och att jag knappast växer utav det. Frågan är vad som driver mig till att göra så? Jag har inget vettigt svar och ju mer jag tänker på det, ju mer arg blir jag på mig själv. Varför gör jag såhär? Varför trycker jag ner mig själv så mycket och varför försöker jag inte ens älska mig själv? 

Vill bara skrika för jag orkar inte mer. När den här jävla ångesten kommer krypande gång på gång vet jag snart inte vad jag ska ta mig till längre. Jag kämpar och kämpar varenda eviga dag men ändå kommer dipparna. Om och om igen. Visst, jag kan se en förbättring och visst går det åt rätt håll. Men tyvärr mycket långsamt. Och frågan är om tålamodet räcker. Om jag orkar vara uthållig och hålla lågan uppe. Om jag orkar kämpa mig igenom. Jag har riktigt bra dagar emellanåt. Och jag kan även ha bra veckor och månader ibland. Det är de snabba svängningarna som gör det så svårt. Ibland kan jag vakna och känna att allt känns riktigt bra, för att sedan samma kväll ligga vaken med ångest och tillsist gråta mig till sömns.

Så har man gått och blivit sjuk igen, lagom till helgen. Jag som nästan aldrig brukar bli sjuk har nu blivit det tre gånger denna våren. Vad händer? Visserligen har jag varit väldigt stressad det senaste. Det har varit mycket på jobbet, mycket i privatlivet och dessutom kämpar jag dagligen med min depression. Men jag brukar ändå ha ett bra immunförsvar och klara mig bra från sjukdom. 

Blev två inlägg idag. Så kan det blir när man har alltför mycket tid för sig själv och tankarna svämmar över. Att skriva blir lite av min terapi när det känns jobbigt. Har inte gjort så mycket idag, mest legat på soffan och tittat på TV. Gjorde ett halvhjärtat försök att försöka vara social och träffa någon, men alla verkade vara upptagna på sitt håll. De enda människor jag träffat idag är de söts grannbarnen som kom och påskade. Tur att jag jade lite godis hemma i allafall. 

Skulle ha sovmorgon men vaknade kl 07.00. Var egentligen väldigt trött men det gick inte att somna om. Har istället städat, tvättat och varit ute på årets första löprunda. Ligger nu utslagen i soffan med en katt på varje sida om mig och försöker samla tankarna lite. Vill inte låta alla negativa känslor och tankar förstöra denna helgen så jag försöker fokusera på allt positivt jag har och hur mycket jag har att vara tacksam över.