Gud
Jag har valt att tro på Gud och att leva mitt liv inför honom. Och jag kan se stora (positiva) förändringar i mitt liv sedan jag tog det beslutet. Det har inte varit ett lätt beslut och många gånger har tvivlen varit så starka att jag bara velat ge upp. För ibland känns Gud så långt borta. Ibland känns det som att jag ropar efter honom men att han inte alls hör mig.
Men något jag hela tiden får höra är att Gud jobbar på sitt eget sätt. Han tar vägar som jag inte förstår. Han vill alltid mitt bästa och om jag bara vågar lägga mitt liv helt i hans händer så kommer han välsigna mig mer än jag kan ana. Det är också vad jag vill tro. Mitt dilemma är bara hur jag ska göra det? Rent praktiskt liksom. Hur lägger jag mitt liv i hans händer helt och fullt? Jag tycker ju att jag är bra på att be, att jag blivit mycket bättre på att läsa Bibeln, och att jag försöker leva ett generöst och tacksamt liv. Men ändå har jag så ofta känslan av att Gud inte hör mig. Ibland ber jag om ledning i olika situationer och så inbillar jag mig att jag får ett svar från Gud men när jag sedan prövar det så visar det sig att jag är helt ute och cyklar. Ber jag på fel sätt? Lyssnar jag på fel sätt? Eller vad gör jag för fel?
Jag har ju många exempel på situationer då jag faktiskt upplevt att Gud har varit närvarande. Framförallt de gånger då jag har legat hemma i sängen med panikångest och ropat efter Gud, och därefter känt en obeskrivlig frid infinna sig i hela mig. Då är övertygelsen om att Gud existerar väldigt stor. Men det finns en skillnad i att veta att han existerar och att ha en relation med honom. Jag kan ofta känna mig förvirrad.
Sedan jag tog beslutet att följa Gud har jag fått vänner för livet. Jag har fått lära känna mig själv på ett helt annat sätt och jag har fått utvärdera mitt eget liv. Jag har ändrat livsstil från att mitt liv kretsar kring mig, till att jag fått ett större hjärta för andra människor. Jag har blivit mer positiv och fått ett helt annat hopp om framtiden. Jag har hittat ett sammanhang där jag känner att jag får vara mig själv fullt ut utan att folk dömer mig. Så jag kan absolut säga att jag genomgått en positiv förändring i mitt liv. Men som sagt. Det är inte alltid lätt och tvivlen finns där. Men min längtan om att få komma ut i det Gud har tänkt för mig är så mycket större än vad jag tillåter mina tvivel att vara. Och jag bara ber att jag snart ska få en tydligare bild av vad Gud har för plan för mig! Tills dess ska jag bara fortsätta tacka, be och läsa min bibel!
Sara ❤️
Mitt jobb är fantastiskt men..
Efter att ha jobbat tre veckor sedan semestern är jag helt slut! Det har minst sagt varit slitiga veckor med inskolningar och många nya små barn. Men det har också varit fantastiska veckor då barnen ger så mycket glädje! Jag känner verkligen att jag är på rätt plats. Jag älskar barn och skulle inte kunna tänka mig en vardag utan dem! Barn är så kloka och så kärleksfulla, de får mig att växa som människa och de utmanar mig i mitt tålamod och mina tankar kring relationer med andra människor. Ingen dag är den andre lik på mitt jobb och varje dag händer det så mycket!
Men trots att jag verkligen älskar mitt jobb så är det väldigt skönt med fredag och helg. Att få återhämta sig en aning och slippa allt ansvar som jobbet innebär. Just nu ligger jag på soffan och känner mig halvdöd. Ska nog ta mig en powernap innan det är dags att ta tag i mitt stökiga hem. Ikväll vet jag inte vad som händer, är mest sugen på en myskväll med någon bra film och lite godis!
Hoppas ni får en Härlig helg!
Sara ❤️
Semestern är slut..
Har haft en helt fantastisk helg på läger med min älskade kyrka. Sol, bad, volleyboll, bra undervisning, skratt, gråt, härlig gemenskap och framförallt tid med Gud! Är så otroligt tacksam över min kyrka och alla fina vänner jag har där. Detta lägret kändes som en bra kickoff inför hösten. Imorgon börjar jag jobba igen och det känns faktiskt helt okej. Förra veckan kände jag en viss ångest inför att börja jobba igen efter semestern, men tack vare dessa dagarna känns det som att jag kan gå in i en ny termin med ett lättare sinne, en starkare tro på att Gud hjälper mig igenom alla motgångar, och ett hopp om att det bästa ligger framför.
Efter lägret hann jag även med ett möte i kyrkan. Och dagens predikan var helt fantastisk! Det kändes som att den var riktad direkt till mig!
Anna som predikade talade om några viktiga punkter att tänka på då man väntar på att mirakel ska ske, eller att livet ska få en ordentlig vändning. Jag behövde verkligen höra det, även om vissa delar var lite mer utmanande och jobbiga än andra.
Jag kom hem och kände mig redo för förändring. Det är dags att ta sig i kragen och kliva upp ytterligare ett steg. Jag har kommit en bra bit, men tycker själv att det går för långsamt. Men den enda som kan förändra det är jag själv, men med stor hjälp från Gud. Jag vet att jag har en hel del kvar att bearbeta och jag har insett att enda sättet att skynda på det är att börja ta tag i det ännu mer. Att ägna tid åt att aktivt jobba med det istället för att tro att tiden löser det av sig själv! Allt "arbetsmaterial" måste jag gå igenom för att en gång för alla kunna släppa det, och ju förr jag gör det desto bättre!
Något som Anna pratade om idag var att vi i dagens samhälle har tappat vår integritet. Det är så lätt att dela allting med alla nu för tiden, via Facebook, instagram osv.. Men integriteten är viktig för att undvika missförstånd, felaktiga spekulationer och falska rykten. När hon sa det kände jag en stark känsla av obehag börja gnaga i mig. Jag kanske har varit alldeles för öppen och ärlig med hur jag har mått och kanske att jag delat med mig av det till alldeles för många människor? Jag kanske borde skämmas över att jag varit så frikostig med mina tankar?
Men så började jag fundera över det, och även om jag tror att det ligger en hel del i det hon säger så kan jag ändå inte låta bli att känna att jag gjorde rätt val när jag bestämde mig för att vara öppen med det. Hittills har det i allafall inte gjort någon skada, snarare har det gjort att människor har fått en djupare förståelse för mig och på så sätt kunnat möta mig på ett bättre sätt. Jag har blivit uppmuntrad, utmanad men också känt att jag har vuxit som människa. Jag har inget att skämmas över och jag tror att jag snarare mår bättre när jag vet att folk runt omkring mig vet om hur jag mår. För trots mitt mående har ju faktiskt mina vänner stannat kvar i mitt liv. Jag har fått prata lite med andra som också går igenom tuffa saker och på så sätt kunna inspirera, men också få en bekräftelse på att det inte är något fel på mig!
Alla kämpar med något och jag tror att en öppenhet kring saker som är tufft gör att det blir mindre tabubelagt att prata om det vilket i sin tur lättar på bördan. Men jag tror inte alltid att alla detaljer behöver få komma ut och jag tror dessutom på att människor är olika och att man har väldigt olika behov av att behålla sin integritet eller inte.
Nu ska jag sova.. Imorgon gäller det, jobb igen, tjoho!!
Sara ❤️