Semestern är slut..
Har haft en helt fantastisk helg på läger med min älskade kyrka. Sol, bad, volleyboll, bra undervisning, skratt, gråt, härlig gemenskap och framförallt tid med Gud! Är så otroligt tacksam över min kyrka och alla fina vänner jag har där. Detta lägret kändes som en bra kickoff inför hösten. Imorgon börjar jag jobba igen och det känns faktiskt helt okej. Förra veckan kände jag en viss ångest inför att börja jobba igen efter semestern, men tack vare dessa dagarna känns det som att jag kan gå in i en ny termin med ett lättare sinne, en starkare tro på att Gud hjälper mig igenom alla motgångar, och ett hopp om att det bästa ligger framför.
Efter lägret hann jag även med ett möte i kyrkan. Och dagens predikan var helt fantastisk! Det kändes som att den var riktad direkt till mig!
Anna som predikade talade om några viktiga punkter att tänka på då man väntar på att mirakel ska ske, eller att livet ska få en ordentlig vändning. Jag behövde verkligen höra det, även om vissa delar var lite mer utmanande och jobbiga än andra.
Jag kom hem och kände mig redo för förändring. Det är dags att ta sig i kragen och kliva upp ytterligare ett steg. Jag har kommit en bra bit, men tycker själv att det går för långsamt. Men den enda som kan förändra det är jag själv, men med stor hjälp från Gud. Jag vet att jag har en hel del kvar att bearbeta och jag har insett att enda sättet att skynda på det är att börja ta tag i det ännu mer. Att ägna tid åt att aktivt jobba med det istället för att tro att tiden löser det av sig själv! Allt "arbetsmaterial" måste jag gå igenom för att en gång för alla kunna släppa det, och ju förr jag gör det desto bättre!
Något som Anna pratade om idag var att vi i dagens samhälle har tappat vår integritet. Det är så lätt att dela allting med alla nu för tiden, via Facebook, instagram osv.. Men integriteten är viktig för att undvika missförstånd, felaktiga spekulationer och falska rykten. När hon sa det kände jag en stark känsla av obehag börja gnaga i mig. Jag kanske har varit alldeles för öppen och ärlig med hur jag har mått och kanske att jag delat med mig av det till alldeles för många människor? Jag kanske borde skämmas över att jag varit så frikostig med mina tankar?
Men så började jag fundera över det, och även om jag tror att det ligger en hel del i det hon säger så kan jag ändå inte låta bli att känna att jag gjorde rätt val när jag bestämde mig för att vara öppen med det. Hittills har det i allafall inte gjort någon skada, snarare har det gjort att människor har fått en djupare förståelse för mig och på så sätt kunnat möta mig på ett bättre sätt. Jag har blivit uppmuntrad, utmanad men också känt att jag har vuxit som människa. Jag har inget att skämmas över och jag tror att jag snarare mår bättre när jag vet att folk runt omkring mig vet om hur jag mår. För trots mitt mående har ju faktiskt mina vänner stannat kvar i mitt liv. Jag har fått prata lite med andra som också går igenom tuffa saker och på så sätt kunna inspirera, men också få en bekräftelse på att det inte är något fel på mig!
Alla kämpar med något och jag tror att en öppenhet kring saker som är tufft gör att det blir mindre tabubelagt att prata om det vilket i sin tur lättar på bördan. Men jag tror inte alltid att alla detaljer behöver få komma ut och jag tror dessutom på att människor är olika och att man har väldigt olika behov av att behålla sin integritet eller inte.
Nu ska jag sova.. Imorgon gäller det, jobb igen, tjoho!!
Sara ❤️
Kommentarer
Trackback