att vakna med känslan av att vara patetisk. Att en röst liksom viskar "tro inte att du är något". Det är inte roligt alls. Och hur mycket jag än försöker slå bort de känslorna och tankarna så är det som om ett moln av oro ligger runt mig. Sådana mornar vill man helst stanna i sängen och dra täcket över sig. Jag är ändå glad att jag tvingar mig upp och iväg till jobbet trots allt. Att jag tar chansen att få ut något av dagen även om jag inte har lust. 

 

jag kämpar varje dag och vissa dagar är lättare än andra. Men jag är så rädd att jag ska förlora mig själv någonstans på vägen. Vem jag nu än är. För jag har lite svårt att definiera det faktiskt. Det kan nog delvis bero på att jag har så många olika roller i olika sammanhang. Men jag försöker i allafall hålla fast vid mina drömmar och tänka att det bästa ligger framför! Så måste det ju vara?! 

 

Nu är det dags för mig att jobba lite! 

 

Sara ❤️