Jag kan inte fatta att vi redan är inne i april. Tiden går så fort. En fjärdedel av 2016 har redan gått. 25%!!! Tyckte ju att det var nyårsafton nyss och snart är väl sommaren på intåg. Ibland vill jag bara stoppa tiden. Ibland tycker jag att tiden rullar på alldeles för snabbt medan mitt liv står stilla.

Jag har förväntningar på detta året. Böner och förhoppningar som jag önskar ska få bli sanna. Saker som jag längtat efter länge och som jag fått en tro för att de ska hända under detta året. Men ju mer tiden går desto mer tveksam känner jag mig. tänk om ytterligare ett år går och ingenting händer? Tänk om jag fortfarande står och stampar på samma ställe i april 2017? Tänk om..

Jag önskar verkligen att jag visste exakt hur jag ska gå tillväga för att nå dit jag vill. Men det är väl det som är lite tjusningen med livet. Att allting inte går att planera. Man kan bara hoppas, drömma och be om att man ska få känna sig lycklig.

Jag kan ändå tycka att jag har haft min beskärda del av motgångar i livet. År av mobbing, dålig självkänsla, ångest och depression har slitit i mig och tagit bort min livslust i flera omgångar. Men jag har aldrig gett upp vilket jag är otroligt stolt över. Jag har kommit långt även om varje dag fortfarande är en kamp, men jag är villig att kämpa vidare och jag har en större tro på framtiden än jag någonsin haft.

Något som jag verkligen har lärt mig är att det är så viktigt att få känna det man känner, när man känner det. Att aldrig trycka undan känslor eftersom de ändå alltid kommer ikapp. Att få lov att vara ledsen, gråta och skrika när allt känns piss, men att också kunna skratta och vara glad trots att omständigheterna är jobbiga. Jag tror att gråten är en viktig nyckel. Jag har levt i många år utan att kunna gråta, men jag kan känna att det finns en stor befrielse i tårarna. Varje gång jag gråter och låter känslorna komma upp så känner jag mig några gram lättare i själen. Det handlar bara om att låta allting ta sin tid och att flytta framåt med små steg.

Känslor är så svårt. Livet är svårt. Men man kan inte fly, man måste möta känslorna, möta livet och på något sätt ta sig igenom saker och ting.

Jag hoppas att jag kommer kunna ta lärdom av alla mina motgångar, få använda dem till att hjälpa andra och att de ska forma mig till den bästa versionen av mig som jag någonsin kan bli. Men först måste jag bara igenom en gång för alla. Mitt genombrott måste vara här nu. Och jag har på något sätt ändå en känsla för att det faktiskt är så. Jag vågar bara inte ta ut någon seger i förskott. Rädslan för besvikelse är fortfarande alldeles för stor.

Men en sak är säkert. Har jag kommit såhär långt så kommer jag klara det. Jag är fast besluten om att aldrig ge upp.!

Sara <3