Feberyra
Det är verkligen sällan jag är riktigt sjuk. Och jag är verkligen tacksam över det. Jag brukar åka på förkylningar ibland men oftast klarar jag ändå av att gå till jobbet osv med ett par alvedon i kroppen. Men igår kväll drabbades jag hårdare än vanligt. Det var verkligen längesedan jag mådde så dåligt och hade så hög feber (har dock ingen termometer så jag vet inte vad jag låg på). Jag låg i soffan och nästan skakade pga att jag kallsvettades så. När jag gick och la mig senare på kvällen kände jag mig helt snurrig.
Mitt i natten vaknade jag och visste inte riktigt var jag var, konstig känsla! Men efter några minuter kände jag behovet av att leta upp nässprayen då jag knappt kunde andas. Jag gick upp och irrade runt lite. Glömde av vad jag letade efter och kollade på de mest konstiga ställena. När jag sedan skulle gå ner för trappan till köket tappade jag balansen och ramlade. Lyckades tack och lov få tag i räcket och kunde rädda fallet, slog i armbågen, höften och hakan i räcket och det gjorde riktigt ont. Till slut hittade jag nässprayen och kunde gå tillbaka och lägga mig. Låg vaken en stund med dunkande huvudvärk men orkade inte gå upp igen för att hämta alvedon. Till slut somnade jag i allafall och nu när jag vaknade på morgonen var i allafall febern borta.
Idag blir det en dag i soffan. Ska göra allt för att försöka bli frisk! Dricka massor och vila! Känner mig väldigt ynklig idag också.
Ibland när jag är sjuk eller ledsen tänker jag att jag hade velat vara liten. Utan massa krav och måsten. Att jag istället bara kunde få krypa upp i en värmande famn och bli omhändertagen. Att få gråta ut och få mina tårar torkade med tröstande ord. Att överösas med kärlek och kramar. När jag var liten var jag väldigt bra på att dölja mina känslor. Jag tillät inte mig själv att visa när jag var ledsen och ofta var det ingen som frågade heller. Om jag någon gång får barn hoppas jag kunna ge dem det. Att jag får vara uppmärksam och lyhörd och ge dem kärlek och ömhet precis i den dos de behöver så att de får växa upp med självkänslan i att det är okej att vara ledsen och visa känslor.
Jag har insett det senaste året att den ryggsäcken jag bär med mig från min barndom påverkar mig så mycket mer än jag trodde. Medvetenheten kring detta gör ju självklart att jag kan tackla vissa situationer på ett bättre sätt än innan, eftersom jag då vet varför jag reagerar som jag gör. Men trots det är det så svårt. Vissa saker kan jag inte styra och ibland blir känslorna så starka att de tar över hela mitt sinne. Då vill jag inte ens försöka!
Nu ska jag försöka få i mig lite frukost. Hoppas ni får en härlig dag, och om ni vill och tror på bön kan ni be att jag ska bli frisk!
Sara ❤️
Kommentarer
Trackback