Identitet.

Ibland slås jag av hur vissa människor bara har förmågan att alltid vara coola och balla. Att alltid säga rätt saker och att alltid passa in. Att vara den där som människor ser upp till och som är en förebild för många. Jag vet att jag inte är en sådan person och jag vet att jag aldrig kommer bli det. Men ibland avundas jag verkligen människor som har "det". Ibland önskar jag att jag var lite coolare, lite ballare och att jag bara lyckades säga rätt saker i rätt tid. Det kanske är min dåliga självkänsla som talar nu, och jag borde väl egentligen bara intala mig själv att jag duger som jag är och att min roll kanske är att vara någon helt annan. Men jag kan inte låta bli att jämföra mig med andra. Och jag kan inte låta bli att tänka på vad jag hade kunnat göra annorlunda i vissa situationer för att passa in lite bättre eller för att inte verka alltför osäker. 

Vissa dagar kan jag komma hem och känna att jag mest gjort bort mig i mina tafatta försök att passa in. Då mina skämt inte alls gått hem och mina kommentarer mest bara försvunnit ut i tomma intet. Eller då jag blivit avbruten gång på gång för att någon annan har något mycket viktigare att säga. Och sådana dagar kommer osäkerheten som ett störtregn över mig och jag kan nästan önska att jag hade stannat hemma istället för att utstå alla negativa tankar och känslor som medföljer en sådan situation. 

Jag har haft väldigt svårt att samla mina tankar den senaste tiden. Men en tanke som har dykt upp med lite jämna mellanrum är vem jag egentligen är? Det känns ibland som att jag är mitt uppe i en identitetskris där jag inte riktigt kan komma överens med mig själv. Jag har en klar bild av vem jag vill vara och vem jag "egentligen" är. Men när jag försöker se på mig själv och mitt liv är jag så långt ifrån den personen. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka.

Alla dessa år av psykisk ohälsa har gjort mig till en person som jag inte riktigt känner igen. Det har säkerligen även format mig till att bli den jag är idag, och detta på både gott och ont. Och jag vill ju tro att allt detta lidande ändå har gjort mig starkare och kanske gett mig erfarenheter som jag kommer ha stor nytta av i framtiden. Men just nu känner jag mig väldigt förvirrad och vet inte riktigt hur jag ska möta mig själv. 

Jag tycker det kan vara oerhört skönt att bara skriva av mig lite, och det var i huvudsak därför jag tog upp bloggandet igen. Vet inte om någon läser här, men hade varit lite roligt att veta vilka ni är som gör det i så fall. Hojta gärna till eller lämna en kommentar ;) 

Sara ❤️

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback