Min största tacksamhet går till kyrkan och den familj jag har där. När jag började ta min tro på allvar, omge mig med människor som bad för mig, stöttade mig och hjälpte mig framåt så började också en lång resa. En resa som verkligen inte varit lätt, men som varit värd varenda steg. Och jag kan se tillbaka på mina tuffaste perioder och se hur Gud har burit mig igenom. Utan min tro och min kyrkfamilj hade jag kanske inte ens varit här idag. 

Jag kan fortfarande känna mig deppig, ha ångest och negativa tankar ibland. Men jag är så mycket starkare i mig själv, mår så mycket bättre och känner en helt annat frihet nu än tidigare. Det som bekymrar mig mer nu är mina låga energinivåer. Jag är så sjukt trött hela tiden och har sällan några marginaler i vad jag orkar med. Jag har varit rädd för att jag kanske varit på väg att krascha rakt in i väggen, bli utmattad och sjukskriven. Och jag märker att jag inte alls tål stress på samma sätt som jag gjort tidigare. 

Just nu tränar jag på att hitta en bra balans mellan jobb, fritid och vila. Jag vill ofta göra så mycket mer än jag orkar med. Och jag måste bli ännu bättre på att prioritera och sortera bort saker. Tacka nej ibland fast det tar emot. Svårt men nödvändigt. 

Jag har stora förväntningar inför 2019. Och jag hoppas och ber innerligt att det ska bli mitt år. Jag har så mycket drömmar och planer för framtiden och jag hoppas att jag ska ha energi att orka ta de där rätta stegen för att nå dit. Men jag väljer att lita på Gud och att han kommer fortsätta bära mig framåt och leda mig rätt. 

Nu ska jag vila innan det är dags att dra och träna lite! So long! 

Sara ❤️