ja... man pratar om livet som en berg och dalbana och när man har nått botten kan det bara bli bättre... min enda fråga är hur?
Har ni någonsin känt att ni vill att människor ska veta precis hur ni känner fast utan att behöva tala om det för dem? Man försöker visa små tecken som kan tyda på att man inte mår bra, men det är ändå ingen som ser.. och hur många gånger får man inte frågan; hur mår du? och hur många gånger svarar man inte; jo, tack det är bra? Varför är det så svårt att vara ärlig i hur man känner? ofta skäms man över att säga att man mår dåligt för då måste det finnas en bra och godtagbar ursäkt till varför, och det kanske det inte alltid gör. Dessutom vill man inte besvära andra personer med sina egna problem, man är ju lite rädd för att de ska tycka att man är helt knäpp..fast å andra sidan kanske man är det...


Kram knäppa Sara

Livet är bra märkligt... hur många gånger har man inte hört att livet är som en berg och dalbana?.. det finns en viss sanning i det. Ibland är man uppe på toppen och svävar bland rosa moln.. men ibland är men nere i dalen och ser bara mörker vart man än vänder sig. sedan finns det de som går ännu djupare,, under jorden och då finns det ingen återvändo. Människor verkar hamna där hela tiden.. det sker så mycket självmord att man blir alldeles förvirrad. fast ibland måste jag erkänna att tanken känns lite lockande. Varför leva när allt känns skit? om det dessutom finns en bättre plats bortom döden kan man självklart vill jag inte ta livet av mig, det får ni inte tro, men jag kan ändå förstå människor som känner att det gått så långt att de inte orkar leva längre...Jag måste erkänna att jag själv är på botten just nu, men jag tänker hålla mig här och förhoppningsvis klättra uppåt.. jag tänker inte tillåta mig själv att sjunka lägre...

Sara