Livet är bra märkligt... hur många gånger har man inte hört att livet är som en berg och dalbana?.. det finns en viss sanning i det. Ibland är man uppe på toppen och svävar bland rosa moln.. men ibland är men nere i dalen och ser bara mörker vart man än vänder sig. sedan finns det de som går ännu djupare,, under jorden och då finns det ingen återvändo. Människor verkar hamna där hela tiden.. det sker så mycket självmord att man blir alldeles förvirrad. fast ibland måste jag erkänna att tanken känns lite lockande. Varför leva när allt känns skit? om det dessutom finns en bättre plats bortom döden kan man självklart vill jag inte ta livet av mig, det får ni inte tro, men jag kan ändå förstå människor som känner att det gått så långt att de inte orkar leva längre...Jag måste erkänna att jag själv är på botten just nu, men jag tänker hålla mig här och förhoppningsvis klättra uppåt.. jag tänker inte tillåta mig själv att sjunka lägre...

Sara