Trots att jag klagar över att jag inte får tiden att räcka till känner jag mig som en äkta soffpotatis vissa dagar. lat och tråkig och orkar inte göra någonting. Idag har varit en sådan dag. Sedan jag kom hem har jag inte gjort någonting, visst jag ska åka och träna ikväll, men jag fattar inte hur det kommer sig att jag hamnar i soffan framför tv:n och datorn varenda förbaskade dag. Deprimerande, frustrerande och tragiskt. det är vad det är. lägenheten behöver städas, jag har fortfarande massa mjöl kvar så jag skulle kunna baka bröd, lägga i en tvätt, gå en promenad.. men icke.. jag fastnar i soffan istället. Det är okej att ha sådana dagar, det tycker jag faktiskt, men det har blivit lite väl många på sistone och det stör mig. jag känner mig bara som en onyttig och dålig människa...

..men det är mitt liv och jag måste själv styra över det. Jag ska jobba på det.. precis som jag ska jobba på alla andra saker som jag bestämt mig för att förändra i mitt liv. Problemet är bara att det är så svårt och att det tar sådan tid. Jag vill inte vänta. jag vill att det ska gå snabbt och smärfritt. jag vill inte behöva offra saker, jag är rädd för att ge upp för mycket. Jag tar hellre det bekväma framför det lite obekväma. Lat och feg kanske är de bästa beskrivningarna på mig. fast igår gjorde jag något som jag inte riktigt vågat göra tidigare. En väldigt liten sak som egentligen inte alls är farlig, men varje gång jag tänkt göra det har jag bara inte vågat. varför vet jag inte. kalla mig feg eller kalla mig patetisk, men för mig var det ett framsteg, ett framsteg i min kamp mot att övervinna mina rädslor och så småningom nå mina mål.