Det är så lätt att glömma de som står en nära. Idag var jag och hälsade på min mormor en stund. Vi satt  och pratade vid hennes köksbord i 1,5 timme och det var så mysigt. Jag har haft förmånen att alltid ha min mormor nära. När jag var liten bodde hon (och morfar som tyvärr inte lever mer) i Lerum som är ca en mil härifrån. Så det blev ju ganska ofta att man hälsade på. När jag var 13 flyttade de in i samma hus som oss (ett tvåfamiljshus) vilket gjorde att man sågs varje dag. Detta har varit underbart trots att det även funnits vissa nackdelar, men jag har kommit min mormor väldigt nära. Tyvärr är det så lätt att man tar någon förgivet och sedan jag flyttade hemifrån (till en annan del av floda drygt en km ifrån) har jag inte hälsat på så ofta. Det blir liksom bara aldrig av. Men den senaste tiden har jag börjat inse att mormor är gammal och kanske inte lever förevigt. Jag vill inte ångra att jag inte tog mig tid när det fanns möjlighet att träffa henne och umgås med henne. Den dagen hon inte lever mer vill jag ändå känna att jag har funnits där för henne och verkligen brytt mig, för det gör jag. Jag älskar verkligen min mormor!!!!