Just nu känns det roligare än någonsin att vara tillbaka på isen, trots att fötterna värker och träningsvärken är påtaglig. Det är svårt att beskriva känslan av att ta de där första skären ut på isen men jag ska försöka. För mig är konståkningen så mycket mer än  en fritidssysselsättning och en idrott. Det är mitt liv. I år firar jag 20-årsljubileum. Det var 20 år sedan jag började åka konståkning och det är helt obegripligt. När jag kliver ut på isen infinner sig en känsla av frihet och självsäkerhet. Det enda jag behöver tänka på är det jag ska göra sekunden efter, för man måste vara fokuserad för att klara av träningen. På så sätt tvingas jag koppla bort allt annat och stöta bort de tankar som annars stör mig. Då kan jag må riktigt bra även när allt annat känns motigt. Och visst kan det vara surt när det går dåligt på träningen, men världen runt omkring påverkas inte av det. Självklart kommer jag inte hålla på med konståkning i resten av mitt liv. Någon gång måste jag ju sluta, men det måste vara när jag känner mig helt redo. Slutar jag för tidigt tror jag att jag kan komma att ångra mig för resten av mitt liv och det vill jag ju inte. 

Nu ska jag dra till ishallen för andra träningspasset för idag. Tjohej!!