Lite tankar som dök upp
Sov till 11.00 idag. Så skönt att få sova ut så länge som jag kände för. Idag ska jag träffa Hanna och det blir mysigt. Har saknat henne mycket.
I natt drömde jag en konstig dröm. Kan bli svår att återberätta här, men jag ger det ett försök.
Jag var på jobbet och precis innanför dörren fanns det en frys som hade all mat i hela världen. Inuti frysen bodde Marie (min kollega), så ville man ha något var det bara att säga det till henne. Jag beställde Pan pizza och fick åka ner för en hiss på typ 200 våningar för att hämta den. Sedan skulle vi äta i bamba och jag satt tillsammans med barnen och en av våra vikarier som heter Nathalie. När vi ätit upp ville vi ha efterrätt och jag hade bakat semlor så jag bjöd alla på det. Men Nathlie var allergisk mot mjöl så hon blev jättesjuk. Jag skulle springa och hämta hennes medicin, men då kom rektorn Charlotte och stoppade mig, för man fick ju inte springa i korridoren. Sedan kom jag tillbaka och då var vi tvugna att ringa ambulansen för Nathalie kunde inte andas. När dom kom sa de att nathalie kunde dö och jag började gråta för jag tänkte att det var mitt fel. Fast jag hade ju ingen aning om att hon var allergisk mot mjöl. Men det var ingen annan som brydde sig för vi skulle ha APT på kvällen och det skulle komma gäster som alla skulle vara artiga och trevliga mot. Sedan vaknade jag till en stund. När jag sedan somnade om drömde jag att jag skulle återberätta hela den här drömmen för mina kollegor på jobbet. Snacka om weird hahaha!.
Just nu längtar jag otroligt mycket till sommaren. Jag vill kunna gå barfota utomhus, jag vill kunna sola och äta isglass. Jag vill använda mina sommarkläder. Jag vill bada i havet. Jag vill vara ledig (fast jag måste nog skaffa ett sommarjobb). Jag vill sitta på en uteservering och tjöta med mina vänner. Jag vill ha sommar helt enkelt!!!
Jag undrar ofta vad jag gjorde för fel? Varför saker och ting inte blev som jag tänkte mig? Jag undrar vad jag kunde gjort annorlunda? Men jag vet iallafall att jag har lärt mig otroligt mycket under årens lopp och den erfarenhet jag bär med mig gör mig till den jag är idag. Men den erfarenheten kanske jag kan tänka på ett annat sätt, agera annorlunda i vissa situationer och förhoppningsvis växa ännu mer som människa. Har jag lyckats överleva såhär långt så kan jag nog klara av de med- och motgångar som jag kommer möta i framtiden.
Men ibland tvivlar man. Ibland vill man bara ge upp. Det hade liksom varit enklast, iallafall för stunden. Just nu är jag inne i en fas då jag känner att jag bara vill ge upp. Men som tur var har man väl lite förnuft kvar. Att ge upp löser ju aldrig några problem och genom att fortsätta kämpa och tillslut övervinna problemen så blir man ju ännu starkare.
Det är tur att jag har mina underbara vänner som jag kan ta hjälp av. Ni som lyssnar när jag bara babblar på om allt och ingenting, ni som låter mig få gråta tills tårarna tar slut, ni som låter mig ringa mitt i natten om det så skulle behövas, ni som låter mig få veta att jag är värdefull, ni som frågar hur jag mår om och om igen och väntar tills jag samlar modet eller kraften att berätta, ni som kan gå bredvid mig i tystnad och ändå veta precis hur det är, ni som verkligen känner mig. Jag har nog sagt det förr, men det tål att höras; JAG ÄLSKAR ER!!!
I natt drömde jag en konstig dröm. Kan bli svår att återberätta här, men jag ger det ett försök.
Jag var på jobbet och precis innanför dörren fanns det en frys som hade all mat i hela världen. Inuti frysen bodde Marie (min kollega), så ville man ha något var det bara att säga det till henne. Jag beställde Pan pizza och fick åka ner för en hiss på typ 200 våningar för att hämta den. Sedan skulle vi äta i bamba och jag satt tillsammans med barnen och en av våra vikarier som heter Nathalie. När vi ätit upp ville vi ha efterrätt och jag hade bakat semlor så jag bjöd alla på det. Men Nathlie var allergisk mot mjöl så hon blev jättesjuk. Jag skulle springa och hämta hennes medicin, men då kom rektorn Charlotte och stoppade mig, för man fick ju inte springa i korridoren. Sedan kom jag tillbaka och då var vi tvugna att ringa ambulansen för Nathalie kunde inte andas. När dom kom sa de att nathalie kunde dö och jag började gråta för jag tänkte att det var mitt fel. Fast jag hade ju ingen aning om att hon var allergisk mot mjöl. Men det var ingen annan som brydde sig för vi skulle ha APT på kvällen och det skulle komma gäster som alla skulle vara artiga och trevliga mot. Sedan vaknade jag till en stund. När jag sedan somnade om drömde jag att jag skulle återberätta hela den här drömmen för mina kollegor på jobbet. Snacka om weird hahaha!.
Just nu längtar jag otroligt mycket till sommaren. Jag vill kunna gå barfota utomhus, jag vill kunna sola och äta isglass. Jag vill använda mina sommarkläder. Jag vill bada i havet. Jag vill vara ledig (fast jag måste nog skaffa ett sommarjobb). Jag vill sitta på en uteservering och tjöta med mina vänner. Jag vill ha sommar helt enkelt!!!
Jag undrar ofta vad jag gjorde för fel? Varför saker och ting inte blev som jag tänkte mig? Jag undrar vad jag kunde gjort annorlunda? Men jag vet iallafall att jag har lärt mig otroligt mycket under årens lopp och den erfarenhet jag bär med mig gör mig till den jag är idag. Men den erfarenheten kanske jag kan tänka på ett annat sätt, agera annorlunda i vissa situationer och förhoppningsvis växa ännu mer som människa. Har jag lyckats överleva såhär långt så kan jag nog klara av de med- och motgångar som jag kommer möta i framtiden.
Men ibland tvivlar man. Ibland vill man bara ge upp. Det hade liksom varit enklast, iallafall för stunden. Just nu är jag inne i en fas då jag känner att jag bara vill ge upp. Men som tur var har man väl lite förnuft kvar. Att ge upp löser ju aldrig några problem och genom att fortsätta kämpa och tillslut övervinna problemen så blir man ju ännu starkare.
Det är tur att jag har mina underbara vänner som jag kan ta hjälp av. Ni som lyssnar när jag bara babblar på om allt och ingenting, ni som låter mig få gråta tills tårarna tar slut, ni som låter mig ringa mitt i natten om det så skulle behövas, ni som låter mig få veta att jag är värdefull, ni som frågar hur jag mår om och om igen och väntar tills jag samlar modet eller kraften att berätta, ni som kan gå bredvid mig i tystnad och ändå veta precis hur det är, ni som verkligen känner mig. Jag har nog sagt det förr, men det tål att höras; JAG ÄLSKAR ER!!!
Kommentarer
Trackback