Så dyker den upp. Den där känslan av otillräcklighet. Det är omöjligt att befinna sig på alla platser samtidigt och vara alla till lags och hur mycket jag än försöker går det bara inte. Man är inte mer än människa. Ibland frågar jag dock mig själv vad som är mänskligt? Kan man jobba heltid, träna 14 timmar i veckan, hinna med alla sina vänner och sin familj samt hinna ta hand om sig själv? Är detta ett hållbart liv? Och om inte, vad är jag villig att dra ner på? Träningen kanske låter som ett enkelt val för många, men absolut inte för mig. Träningen är mitt liv och den får mig att orka (åtminstone ibland). När jag kommer in i lite stressigare perioder är det oftast delen "ta hand om mig själv" som försvinner. (Möjligtvis även "hinna med vänner och familj). Då sover jag sämre, äter sämre, känner mig tröttare och... ja ni fattar.

Tror inte detta är utmärkande för just mig utan många känner säkert igen sig. Julen är nog en stressig tid för många. man vill så mycket att det nästan blir lite fel. Imorgon är det fredag igen. På kvällen ska jag hem till min kära kollega och dricka glögg och mysa med mina arbetskamrater. Ska bli riktigt trevligt, jag gillar verkligen mina kollegor. Jag tänkte försöka gå och lägga mig nu, men det får vi se hur det går. Är faktiskt inte trött för en gång skull, snarare tvärtom. Har massa energi och önskar att jag kunde utnyttja den till något positivt. Men jag vet hur illa trött jag kommer vara imorgon på morgonen så det är ändå lika bra att försöka. 

God natt! Sara ♥