När jag åker på 70-sträckan mellan Bergsjön och Partille märker jag att temperaturmätaren stiger och efter ett tag börjar lampan blinka. Bäst att stanna tänker jag och när jag går ut för att kolla kylarvätskan kokar vattnet. Efter ca tio minuter stannade en buss och busschauffören går ut och frågar vad som har hänt. Jag förklarar som det är men tyvärr kan han inte hjälpa mig, bara ge mig tipset att vänta en stund innan jag kör vidare. Efter ett tag i kylan (jag kan ju dessutom påpeka att det var -20 grader ute) kör jag vidare men det dröjer inte länge förrän lampan blinkar igen. Så jag stannar på Shell i Partille och går in i butiken för att värma mig och återigen be om hjälp. Där finns en man som försöker hjälp mig genom att fylla på lite mer vatten. Och efter att ha väntat i ytterligare 20 minuter åker jag vidare och hinner ungefär till Jonsered innan lampan börjar blinka igen varvid jag stannar på en enslig liten gata. Vid det här laget fryser jag rejält och eftersom det inte finns någon värme i bilen har jag inget val än att försöka hålla värmen genom att röra på mig. Lättare sagt än gjort när man är klädd i strumpbyxor.

Efter en stund bestämmer jag mig för att försöka köra vidare och denna gången märker jag att temperaturmätaren först stiger men sedan sjunker igen. Ja, tänker jag såklart tills jag hör att det börjar knacka i motorn. "Shit, nu har toppen gått var det första jag tänkte". Så jag kör av på första bästa avfart, nämligen Shell i Lerum. Där är det tyvärr stängt så att man inte kan komma in "Av säkerhetsskäl är dörren låst mellan 00-05.00. Använd luckan" stod det på dörren. Kall och frusen som jag är öppnar jag huven och försöker se om den fortfarande kokar. Då kommer en man fram till mig och erbjuder sin hjälp -i form av att fylla på ännu mer vatten. Men han säger också att jag borde fylla på glykol. Så jag går fram till luckan för att köpa det, men självklart är det slut! 

Efter ett tag på Shell i Lerum chansar jag på att köra en bit till. Denna gången låter bilen normalt, men tyvärr börjar lampan blinka igen. Så jag stannar strax utanför Lampshopen i Lerum och är väldigt nära på att knacka på hos fam. Sjöquist för att fråga om jag kan få sova där eftersom jag börjar inse att jag inte kommer komma hem. Vid det här laget är jag så frusen att jag knappt känner mina ben. Jag har ALDRIG tidigare frusit så mycket i hela mitt liv. Men istället ringer jag pappa som först blir lite arg men sedan lovar att han ska hämta mig. Så jag sätter mig i bilen och fryser och gråter men känner mig ändå lättad över att jag ska få komma hem. Nu är klockan fyra på natten och jag vet att jag ska upp vid 09.00 dagen därpå.

Men självklart har jag otur igen och får tio minuter senare ett samtal från pappa där han meddelar att han inte kan hämta mig eftersom hans bil inte startar. kul. Men istället för att knacka på hos fam. Sjöquist (dum som jag är eftersom jag inte ville väcka någon) så startar jag bilen och kör en bit till. Denna gången kommer jag ungefär till Hedefors när lampan börjar blinka och jag får stanna igen. Efter att ha gråtit en stund pratandes i telefon med pappa kommer en kille förbi i sin volvo på väg till Lerum för att köpa cigg. Snäll som han är stannar han och erbjuder mig skjuts hem. Normalt sett hade jag aldrig åkt med i en bil där jag inte kände föraren, men jag var så genomfrusen att jag kände att jag inte hade något val. Jag tänkte att "om jag inte kommer in i värmen nu så dör jag snart och då kan jag lika gärna ta risken att åka med den här snubben". Som tur var är han jättesnäll och kör mig hem.

Klockan 05.00 vrider jag äntligen om nyckeln till min lägenhet och en halvtimme senare ligger jag nedbäddad i min sköna säng med pet-flaskor fyllda med varmt vatten runt hela mig. Usch och fy, det var verkligen en av de värsta nätterna i hela mitt liv. och bilen.. ja den är hemma igen och funkar som den ska och jag har äntligen fått upp värmen i kroppen. 

Allting ordnar sig.. eller hur?