Det var tungt, men det kändes ändå bra att få göra det som ett sista avsked till henne. Och det var uppskattat av övriga gäster trots att rösten brast någon gång och tårarna tog över. Men det är väl helt naturligt.

Tänkte passa på att tillägna min kära lilla mormor detta inlägg och berätta om vilken underbar människa hon var.

Det som alla som kände henne kan hålla med om var att hon var extremt osjälvisk. Hon satte alltid andra människor framför sig själv och var mer mån om att andra skulle må bra än att hon själv skulle göra det. Hon hade mycket kärlek inom sig och hon visade den kärleken tydligt för alla som befann sig i närheten. 

Själv har jag haft förmånen att alltid ha min mormor nära. Från att jag var 13 år tills jag flyttade hemifrån bodde vi i samma hus (visserligen ett tvåfamiljshus men ändå), och hon kändes ibland som en extra förälder. Jag hade mitt rum bredvid tvättstugan i källaren och nästan varje kväll när jag skulle borsta tänderna på den lilla toaletten som fanns i tvättstugan var mormor där och "tittade till tvättstugan" som hon själv uttryckte det (Eftersom vi är en stor familj på sex personer fanns det nästan alltid något att hänga upp eller vika). Hursomhelst blev det ofta en liten stund för att bara småprata och få en uppdatering av varandras liv. Hon var lätt att prata med och jag kunde dela det mesta med henne. Detta är något som jag verkligen saknar. Tomheten efter henne är enorm och hon kommer alltid att ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta!