De flesta i min generation verkar tycka det är viktigt att ha stora drömmar och mål med sitt liv. varför nöja sig med det lilla när man kan gå så mycket längre? Karriär. Ett ord som jag nästan spyr på. Visst ska man väl hålla sig fast vid sina drömmar och mål, och visst ska man ta de möjligheter man får i livet. Men man kan inte bara ha som mål att klättra upp för någon sorts stege och erövra hela världen. Detta är en illusion som många (framför allt yngre) tror är möjlig. Jag tror att vi som är födda på 80- och 90-talet har blivit präntade med hur viktigt det är att följa sina drömmar och att ingenting är omöjligt. Måhända att detta är sant för vissa. Men förutsättningarna finns inte alltid där och det är viktigt att belysa att det ofta är en lång och stenig väg att vandra för att nå eller ens snudda vid sin dröm. 

Själv kan jag nästan få lite panik eftersom jag INTE har någon storslagen dröm att följa. Jag bestämde mig ganska tidigt för att jag ville jobba med barn. Jag gick ur skolan med hyfsat bra betyg och pluggade vidare till lärare och nu har jag fått jobb på en förskola i samma kommun som jag är uppvuxen i. Jag har levt mitt liv utan att vidga mina vyer speciellt mycket. Jag har inte varit ute och rest speciellt mycket och har inte så mycket världsvana.

På ett sätt trivs jag med det. Det är bekvämt att göra nästan samma saker varenda dag och det är lite tryggt att bo i en kommun där jag nästan vet vart varenda liten gata ligger. Men samtidigt är det så tråkigt och vissa dagar känner jag mig så rastlös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ibland önskar jag att jag hade drömmar som jag ville uppnå och att mina mål sträckte sig lite utanför kommunen. Det som är mest frustrerande är att jag inte har några direkt storslagna drömmar. De flesta av mina vänner verkar ha det och hälften av dem har visst redan förverkligat sina. Min enda dröm, eller mitt enda ordentliga mål med livet är att skaffa en kärleksfull familj, köpa hus och försöka trivas med min tillvaro. Ganska tråkiga mål för att vara åttiotalist.

Det är synd att tiden går så fort för innan jag ens har kommit på vad jag har för drömmar och mål med mitt liv kommer jag antagligen vara gammal. Gammal och alldaglig. Jag hoppas i alla fall att min enda dröm går i uppfyllelse och att jag lyckas hitta en tillvaro där jag trivs till hundra procent. Under tiden kommer jag inte kunna göra annat än att köra runt i mina gamla hjulspår.. Jag hoppas att jag inte gräver ner mig!

Sara ♥