Sitter just nu och tittar på grannfejden på tv 3. Om det är något som jag är sjukt trött på är det alla dessa konflikter som finns överallt och jag slutar aldrig att förvånas över hur otroligt barnsliga och omogna människor kan vara. Framför allt när det handlar om vuxna människor. Jag har vid flera tillfällen fått höra att jag är konflikträdd eftersom jag kanske inte är den som säger ifrån eller väljer sida i första taget. Men jag skulle nog inte uttrycka det så. Enligt mig är jag bara neutral och tycker inte om konflikter. Att jag skulle vara rädd för dem är en helt annan sak.

Något som är viktigt för mig (och för de flesta människor) är att bli bekräftad och omtyckt för den jag är. Och jag tror att enda sättet att bli det är att inte döma eller se ner på människor i min omgivning. Självklart kan jag inte älska alla människor jag möter. Det vore lögn att påstå det. Men jag försöker välja att ägna mina tankar (bra som dåliga) åt de människor som jag faktiskt tycker om (något som är lättare sagt än gjort). Och jag är väldigt noggrann med vad jag säger om folk. För visst har jag negativa tankar om människor som jag tycker mindre om ibland men jag försöker till mitt yttersta att inte uttala mig negativt om människor i min omgivning. 

Jag önskar att jag kunde säga att jag inte brydde mig om vad folk sa eller tänkte om mig men det kan jag tyvärr inte. Det finns ett ordspråk som lyder: "Ett skepp som seglat för långt kan alltid återvända, men det finns ingen väg tillbaka för de ord som sagts". Det ligger mycket i det. Ord kan svida i hjärtat en hel livstid om man inte lyckas bearbeta dem eller lägga dem bakom sig.

Peace!!!