.. är egentligen ganska märkliga varelser. Och intressanta. Det kanske är därför jag har valt ett yrke där jag får jobba med människor och möta många olika sorters människor. I torsdags när jag var på utbildning hamnade jag i en situation då jag satt och fikade med ett gäng främmande människor. Vi hade haft en liten föreläsning och skulle sedan fortsätta dagen med ytterligare föreläsningar och den tystnad som uppstod när vi satte oss vid fikabordet var nästan lite obekväm. Jag satt och funderade på vad det var som gjorde att alla var så tysta och undrade vem som skulle bryta isen och vad den personen skulle säga. Ju längre tiden gick desto svårare kändes det att säga något och dessutom kändes det som att den "isbrytande" kommentaren måste vara riktigt bra för att inte kännas patetisk. Här kan även tilläggas att flera av de som satt där var lärare och förskollärare. 

Efter en stund kom den. En kvinna i 30-årsåldern vänder riktar en fråga till kvinnan som sitter på andra sidan bordet; "Så du jobbar på Röselidskolan? Mitt barn ska börja på Rösekullens förskola till hösten.. jag har hört att det är bra där?!" Och sedan var diskussionen igång och alla flikade in med kommentarer och skrattade och skämtade. När fikarasten var slut och gick in i föreläsningssalen igen var stämningen annorlunda. Nu hade vi något gemensamt och visste en aning mer om varandra som personer. 

Jag började fundera på hur lång tid det tar att verkligen lära känna en person. Självklart kan det variera beroende på hur bra man fungerar ihop men det är ändå märkligt att det kan klicka direkt mellan vissa människor medan andra kan känna varandra i över 20 år utan att egentligen känna varandra. De vänner som jag har och som jag räknar till mina nära vänner är personer som på ett eller annat sätt betytt något för mig. Jag vet att mina vänner ställer upp om jag behöver det och jag vet att jag vill ställa upp för dem. Det är häftigt med de som är riktigt nära vänner som har känt varandra sedan dagis. Då har verkligen vänskapen prövats och det har visat sig att den varit så stark att den har hållt.

De flesta vänner som jag har är sådana som jag lärt känna i vuxen ålder (eller möjligtvis i senare tonåren), men jag har en vän som jag känt sedan jag var sju. Vi träffas inte så ofta, men jag vet ändå var jag har henne <3. Annars har jag liksom gallrat bland de människor jag mött för att verkligen hitta "äkta vara". Mina vänner är äkta och jag vet att jag kan lita på dem oavsett vad som händer och jag är verkligen glad över att ha dem. Det är inte en självklarhet för alla människor att ha äkta vänner men det är en nödvändighet för att kunna må bra. Jag tvivlar ofta på min egen roll som vän (gör jag ett bra jobb för att underhålla vår vänskapsrelation?) men jag hoppas att mina vänner känner att jag är en äkta vän för dem precis som jag upplever att de är för mig. Ikväll ska en av mina absolut bästa vänner fira sin 25-årsdag. Det ska bli riktigt kul men först ska jag ha en fixardag med tvätt och städ.. det är ju lördag!

Ha det bra och ta hand om varandra!

Sara ♥