Ja det var ett tag sedan jag skrev något här nu. Tänkte börja med gårdagens stora händelse, nämligen Göteborgsvarvet 2012. Efter några dagars förkylning ovh en riktigt trött vecka var jag lite halvtaggad inför att springa. Men jag försökte ladda så gott jag kunde med pasta, salt och mycket vatten. När jag sedan väl kom in till stan och såg alla andra löpare kändes det riktigt bra.

Jag startade 16.01 och det var riktigt trångt i starten. Men när man väl kom igång och hittade sätt att sicksacka mellan folk så flöt det på ganska bra. Jag hade läst om banprofilen och visste att det fanns två jobbiga stigningar. Den första vid fem kilometer upp på älvsborgsbron och den andra strax före 1,5 mil upp på Götaälvbron. Jag försökte ladda mentalt när jag sprang i majorna för jag visste att första bron kom snart. Men jag blev faktiskt lite förvånad och överraskad av mig själv. Jag tyckte inte ens att den första stigningen var speciellt jobbig och tyckte att jag höll ett helt okej tempo. Väl över älvsborgsbron var man ute på hisingen och sprang längs älven. Helt platt och riktigt skönt att springa och jag var inte ens trött. Efter en mil hade jag bara en halv minuts sämre tid än jag hade på lerumsloppet (54min) som sammanlagt var en mil och då tyckte jag ändå att jag hade hållt igen lite för att orka hela vägen. kändes bra och jag började inse att mitt mål på att springa loppet på under två timmar kanske skulle lyckas.

Efter ca: 14 kilometer var det dags för den andra stigningen upp på Götaälvbron. Och även här måste jag säga att jag blev överraskad av mig själv. Tyckte inte det var så jobbigt och hade fortfarande ett ganska gött tempo. Efter 1,5 mil var det dags att anta avenyn vilken var den roligaste delen av banan. massor med folk som hejade och härlig stämning. Då tänkte man inte så mycket på att man sprang fast jag började känna av lite smärta i mitt högerknä vilket blev till ett litet hinder. Men skam den som ger sig, med 6 kilometer kvar var man ju nästan i mål. Uppför avenyn och så ner igen och när jag sprungit igenom vasastan och kom ut på övre husargatan var det bara tre kilometer kvar. Då la jag i en högre växel och ökade farten lite och jag var så glad att jag fortfarande hade så mycket energi kvar.

När jag sedan sprungit in i Slottskogen och såg skylten med 20km var det dags för den sista spurten på 1 km. Bredvid skylten satt även en klocka så jag kunde räkna ut hur mycket tid jag hade på mig att klara mitt mål. jag hade ca fem minuter på mig att springa sista kilometern om jag skulle klara min tid så nu gällde det att spurta lite nu. Nu kom min första mjölksyra men i ett sådant läge är det bara att bita ihop. Knät gjorde också riktigt förbaskat ont. Och så sprang jag i mål på 1.59.33. Snacka om knappa marginaler, men jag klarade mitt mål och det är jag oerhört stolt över! Fick en medalj, en banan och en kexchoklad och välförtjänt vila. 

Sedan blev det en haltande resa hem med spårvagn och tåg och väl hemma kunde jag ta en lång dusch och fylla på med lite god mat. Helt utmattad låg jag sedan på soffan där jag somnade redan vid halv tio. 

Idag gör knät ont, men annars känns det ganska bra. Lite träningsvärk då, men det hör ju till! :)

Sara ♥