Det där med sociala medier. Jag tror inte jag är ensam om att erkänna att det tar upp alldeles för mycket av min tid och att det kräver alldeles för mycket av mitt fokus. Jag säger inte att sociala medier är dåligt, det finns en mängd fördelar, t.ex. enkelheten i att skapa events, få kontakt med gamla vänner, skapa grupper eller köpa och sälja grejer. Men ibland kan jag känna att det bara blir en jakt på massa likes. Jag är nog bland de värsta, och en av anledningarna tror jag är just det jag skrev om i mitt förra inlägg. Rädslan för ensamheten och behovet av bekräftelse. Jag kan bli sådär löjligt glad om någon som jag ser upp till gillar eller kommenterar min facebookstatus eller instagrambild. Jag kan räkna följare och känna besvikelse över att vissa människor inte följer mig eller accepterar min vänskap. Jag har t.o.m. gått och varit upprörd i veckor när jag upptäckt att någon som jag tycker om slutat följa mig på instagram. För det har hänt och jag kan samtidigt förstå varför. Ibland har mina inlägg varit så desperata i sitt rop på likes att det blir patetiskt. Jag skäms över det i efterhand samtidigt som jag just i den stunden som jag delar inlägget känt att det kändes rätt. Att jag just i den stunden av ensamhet och förtvivlan behövde dom där likesen eller kommentarerna för att på något sätt komma på fötter igen. Jag kan inte lova att jag kommer sluta med mitt "likesfiskande" på stört. För just nu i min process måste jag fokusera på en sak i taget. Och den där kommentaren eller likesen kanske ändå kan hjälpa mig att komma framåt. Det sägs att det krävs tio positiva ord för att gottgöra ett negativt. I så fall behöver jag många, många positiva ord innan jag kan gå vidare helt. Healing takes time, men jag är så otroligt glad att jag inte är ensam! 

 

Sara ❤️