My story.

Nu får det räcka. En gång för alla är det dags att bryta detta. Att bli fri. Att få slippa ångesten och alla sömnlösa nätter. Att ta mig ur den här depressionen. För jag har äntligen fått "sjukdomsinsikt" och förstått att detta inte bara handlar om att jag varit lite nedstämd i perioder, utan att problemet ligger djupare än så. Att depression faktiskt är som en sjukdom som äter upp dina positiva tankar och känslor från insidan. Och att det finns behandling att få. Att det skulle ta över tio år att förstå det känns som ett nederlag. Blir lite ledsen när jag tänker på allt jag hade kunnat gjort och fokusera på under alla dessa år istället för att kämpa med att ta mig igenom vardagen. Men som man säger; bättre sent än aldrig! Nu är det ju som tur var inte så att jag bara stängt in mig och isolerat mig från verkligheten på grund av detta. Jag har levt, och jag har träffat vänner, dejtat, tränat, pluggat och jobbat under hela den här tiden. På något sätt har jag lärt mig att leva med det, att liksom få en fungerande vardag trots allt. Har fått höra att det beror på att jag är stark som person, men jag vet inte. Känner mig inte direkt stark. Det har varit en lång process för mig att förstå att jag faktiskt behöver hjälp. Jag har haft ett otroligt bra stöd från mina vänner vilket jag är oerhört tacksam över. Vem vet var jag hade varit idag utan mina vänner? Vågar inte ens tänka tanken..

 

Psykisk ohälsa är så vanligt. Du vet det, jag vet det, men ändå är det så fruktansvärt svårt att gå till läkaren på grund av att man mår dåligt psykiskt. Det är så mycket lättare att söka läkarvård för en ond tå eller huvudvärk. Så var det i allafall för mig. Skammen och känslan av att man kanske inte är riktigt normal (vad nu det är?). För mig har synen på psykisk ohälsa varit att man är lite knäpp, lite annorlunda och att man kanske inte har alla hästar hemma. Men alla är vi olika, och precis som vilken annan sjukdom som helst så kan det drabba vem som helst. Framför allt när vi lever i ett samhälle där stress, prestationer och ytligheter är saker som är allt för viktiga för oss. Det är inte så konstigt att man lätt kan tappa bort sig själv mitt i allting. Jag har i allafall kommit till det stadiet då jag inte längre skäms. Då jag känner att jag vill vara öppen med det för att folk ska förstå mig bättre. Har väl egentligen alltid varit ganska öppen framför allt i sociala medier och det kanske inte har varit svårt för mina vänner att gissa att något är på tok. Det har varit mitt sätt att förmedla, mitt sätt att öppna upp mig, då prata aldrig varit min grej. Mitt sätt att ropa efter hjälp då ensamheten varit som värst.

 

Nu vet jag att jag har enormt många vänner som finns där för mig. Jag vet att de negativa tankarna och känslorna bara är stora feta lögner som talats in i mitt liv. Men trots att jag vet måste jag fortsätta bearbeta. Fortsätta kämpa för att en gång för alla komma igenom. För känslorna och upplevelserna, som i mitt fall orsakat allt detta, försvinner inte så snabbt. Det är en process som måste få ta sin tid. Precis som ett sår som måste få läka färdigt. En dag kommer mina sår ha förvandlats till ärr, men jag är helt enkelt inte där än. Förra helgen var jag med om den största kärlekshandlingen jag någonsin upplevt. Har nog aldrig känt mig så älskad och omtyckt av mina vänner tidigare och jag bestämde mig för att den kärleken skulle bli min vändpunkt. På riktigt! Nu siktar jag på mitt genombrott. För första gången på länge ser jag ljuset i tunneln. Dock långt borta, men jag kan ändå se det. Jag ska bara ta mig dit! Och jag är inte ensam, det har jag gång på gång fått bekräftat för mig!  Tack för er kärlek! Och tack till alla er som väljer att fortsätta vara mina vänner trots allt! Love you! 

 

Sara ❤️