Jag har så mycket känslor inom mig som aldrig har fått komma ut. Ilska, sorg och frustration för att bara nämna några. Jag har själv, i skam, lagt locket på och försökt trycka undan allting. Försökt blicka framåt, tänka positivt och allt annat som man "bör" göra. Men sanningen är den att det inte finns några genvägar. Det är först det senaste året som jag börjat låta känslorna få "pysa" ut, eller snarare spruta ut. För tårarna har verkligen sprutat ibland då jag känt att känslorna blivit för övermäktiga. Och det är bra. Det är liksom enda sättet. Jag har under många år inte ens kunnat gråta. Trots att jag gråtit inombords så har det bara inte gått att få ut det. Men det finns en viss befrielse i tårarna och jag tror att för varje tår jag gråter kommer jag ett steg närmre mitt mål. 

Självklart önskar jag att jag bara kunde knäppa med fingrarna  och så var allt bra. Men jag tror att jag måste få ha min "sorgeperiod" för att kunna gå vidare. Och jag tror faktiskt inte att det går att skynda på den speciellt mycket, men det viktiga är att jag under tiden jobbar med att ha rätt fokus, omger mig med människor som får mig att må bra och bara försöker andas och ta dagarna som de kommer. Ibland kanske jag bara behöver få ringa en vän och gråta en skvätt. Liksom dela känslorna bara för att lätta bördan lite. Och jag är otroligt tacksam över att jag har vänner som jag kan ringa när som helst, om det så är mitt i natten!

Mina insikter som jag fått den senaste tiden känns som stora kliv i rätt riktning och  jag kan, trots allt, se ljuset i tunneln. Sedan att mina tankar och känslor inte alltid samarbetar är ju en annan sak. 

Idag är det lördag och jag har varit vid gott mod. Har kört skräp till tippen, samt satt upp min nya brevlåda. Ikväll blir det bio med bästa Mia. Hoppas ni får en fortsatt go lördag! 

Sara ❤️