..men för att försöka vara positiv så får man väl ändå tänka att det går framåt.. Om än långsamt. Vissa dagar orkar man liksom bara inte. Denna dagen har varit gråare än gråast och jag har varit tröttare än tröttast. Kastas mellan känslor av förtvivlan, hopp och likghiltighet men kämpar allt jag kan för att hålla rätt fokus. Har ju bestämt mig för att ta mig ur det här nu och jag vet att det inte kommer att bli lätt, men jag tänker inte ge upp. Min största rädsla är ensamheten. Att leva ett liv i ensamhet och aldrig få uppleva det som faktiskt är min största dröm. Ibland gör det fysiskt ont i mig när jag tänker på det. 

 

Jag skriver och säger ofta att jag är tacksam över mina vänner. Och tro mig, det är jag verkligen! En vän sa till mig för ett tag sedan att det ibland känns som att jag testar vår vänskap. Som att jag tvivlar på den. Och det fick mig att verkligen tänka till. Jag insåg att hon faktiskt hade rätt, att det faktiskt var sant. Att jag gång på gång behövde få det bekräftat för att våga försöka lita på det. Det är nog en skada jag har. Efter många år av utanförskap, mobbing och ensamhet blir man lite skadad. Och såren blir djupa. Mycket djupare än man kanske kan tro. Men en dag ska mina sår ha läkt och jag ska titta tillbaka på ärren och kanske ta lärdom av dem. kanske jag till och med kan vara till hjälp för andra människor genom mina upplevelser och erfarenheter. Den dagen längtar jag till. 

 

Under tiden är det väl bara att kämpa på. Även om vissa dagar är lite kämpigare än andra. Är otroligt tacksam för alla böner, tankar, kramar och peppande ord. För det är de som för mig framåt. 

 

Kommer försöka ta upp mitt bloggande här lite. Kommer kanske vara ganska öppen och ärlig och ibland kommer det säkert komma lite tyngre inlägg. Läs gärna, men bara om ni vill och orkar. 

 

Hoppas ni får en mysig tisdagskväll. Själv ska jag bädda ner mig i soffan, tröstäta, kanske gråta en skvätt och hoppas på att denna kvällen snart är över. Imorgon tar vi nya tag! 

 

Sara 💜