Ensamhet
Ibland behöver man en stor fet kram. En såndär lång kram där någon håller om en och där man får luta huvudet mot någons axel och känna värmen och hjärtslagen från någon annans kropp. Låter kanske löjligt, men för mig som bor ensam kan det ibland kännas som att det saknas. Jag tror inte vi människor är skapta för att leva ensamma, men i västvärlden har det blivit normen för alla som är unga och på väg in i vuxenvärlden. Man ska ha egen lägenhet när man flyttar hemifrån. Frigöra sig från sin familj och skapa sig ett eget liv. Men till vilket pris när ensamheten blir konsekvensen av det hela. Jag personligen hade dock aldrig pallat att bo hemma hos mina föräldrar i vuxen ålder, men det har sina andra orsaker. Ibland fungerar helt enkelt inte relationerna. Däremot kan jag ibland känna mig så fruktansvärt ensam. Och tom, och i behov av en stor fet kram.
Jag vet att jag inte är ensam. Egentligen. Jag har massor med vänner som bryr sig om mig. Men jag har fortfarande ingen att riktigt dela livet med. Ingen som jag hör ihop med. Ingen "soulmate". Alla som känner mig vet att jag längtar efter en egen familj, en kramgo man, några härliga barn och ett kärleksfullt hem. Jag längtar så det gör ont, men ändå är det så svårt att hitta någon som jag är villig att släppa in i mitt liv helt och hållet. Det ska ju kännas rätt (vad nu det är?).
Ibland undrar jag vad det är som sätter käppar i hjulen för mig när det gäller att gå in i en relation. Rädsla? Bekvämlighet? Ointresse? Ork? Otur?Men det är frustrerande att veta att tiden bara går, att det blir jul återigen och att jag fortfarande är singel. Att den biologiska klockan tickar på.
Jag känner mig ofta ledsen över det. Och väldigt ofta tappar jag hoppet och tron på att det kommer hända även för mig. Men jag vill inte ha det såhär resten av mitt liv! Jag vill inte leva mitt liv i ensamhet!
Sara ❤️
Kommentarer
Trackback