Min största rädsla är ensamheten. Och trots att jag vet att jag har fantastiska vänner som förmodligen alltid kommer finnas där så finns rädslan där. Jag vet hur det känns att vara ensam i ett stort rum fullt av människor. Och jag vet hur ensamheten kan gnaga när man ligger hemma i soffan och är sjuk. Och jag är så rädd för de känslorna. Härom natten låg jag vaken och tänkte på framtiden. Snart fyller jag trettio, och det är inte det att det är en magisk siffra eller så, men tanken på att jag nyss var tjugofem får mig att inse hur svindlande fort tiden går. Tänk om jag fortfarande är singel om fem år? Eller om tio år? Tänk om jag aldrig lyckas bli kär i någon som blir kär i mig tillbaka. Tänk om jag aldrig lyckas få det jag längtar som allra mest efter. En egen familj. Egna barn. Tänk om dessa ensamhetskänslor förföljer mig resten av livet. 

Jag fattar att det är osunt att tänka så. Att oroa sig så mycket. Men dessa tankar gnager inom mig och håller mig vaken på nätterna. Och för att lätta lite på trycket väljer jag att dela med mig av tankarna här. 

Jag försöker som sagt ändå vara tacksam för det jag har. Och jag försöker leva i nuet och njuta av allt det goda i livet. Jag är övertygad om att kyrkan och alla vänner jag har därigenom har hjälpt mig en bra bit på vägen. Och jag vill tro att det bästa ligger framför. Min bön idag blir att Gud ska ge hjälpa mig att ha tålamod och vara uthållig i min tro, för att en dag få uppleva att jag är i fas med Guds plan för mitt liv. 

Sara ❤️