När folk frågar hur det är med mig kämpar jag ofta med mitt svar riktigt hårt. Ibland hatar jag den frågan. Jag är trött på att behöva känna efter. Att behöva ge ett svar. Att behöva ljuga och  lägga på ett smile, eller att försöka vara ärlig utan att göra den andre personen alltför obekväm. 

Joyce Meyers predikan förra söndagen i Hillsong London handlade om att vila i guds nåd. Att sitta ner tills man är redo att stå, gå och tillsist löpa det lopp som Gud har tänkt för oss. Och att man inte måste prestera massor när man sitter bredvid honom. Han har redan utkämpat den strid som vi står emot genom att han tog all vår synd på sig på korset. Och vi kan vila i det. Och lita på att det bästa ligger framför. Sålänge vi har tro. 

Det låter så bra, och så vettigt. Och det låter så lockande. Men det handlar fortfarande om att ha tro, om än så liten som ett senapskorn. Jag får väldigt ofta göra det valet aktivt, valet att tro. Och det kanske är det som är det svåraste, att kämpa mot tvivlen och osäkerheten. Varje dag är en kamp. 

Jag önskar så att jag visste vad jag skulle göra. Men jag har ingen aning. Just nu känns det som att jag står och stampar på samma stället. Som att jag är fast i depressionens järngrepp. Jag vet inte om jag någonsin kommer komma ur den. Jag orkar inte ens hoppas. Jag bara ber till Gud att vinden ska vända och att det ska ske ett mirakel och helande på min insida. Jag vill tro att det bästa ligger framför. 

Idag tvingade jag mig själv att ta mig in till kyrkan. Idag var det jobbigt. Jag kände mig ledsen och trött och orkade egentligen inte träffa några människor. Men jag tror att det var bra för mig att ta mig iväg i allafall. Ibland måste man bara göra saker för att inte gå under. 

Sara ❤️