Funderar lite över det där med mående. Har haft en hyfsat lång period då jag mått ganska bra. Men det är inte så att det har kommit av sig själv. Att må bra är inget naturlig tillstånd för mig känns det ofta som. Jag måste i princip alltid kämpa och verkligen bestämma mig för att jag ska må bra och ibland går det och ibland går det inte. Och detta beror väl kanske på hur mycket ångest och negativa händelser, tankar osv jag upplever just den dagen.

Självklart finns det andra faktorer som också spelar in. Sömnbrist tex. Jag märker ofta stor skillnad i mitt mående beroende på hur mycket jag har sovit, samtidigt som att sömnen påverkas av mitt mående.. En ond cirkel kan man säga.

En annan faktor är ensamhet. Om jag har spenderat för mycket tid ensam hemma kommer ofta de negativa tankarna. Avundsjukan på alla andra som har familjer att umgås med hela dagarna. Känslan av att jag inte har någon tydlig, självklar tillhörighet.

Jag har jobbat en vecka sedan semestern tog slut. Och det enda jag ser framför mig är ett högt berg att bestiga. Jag känner mig inte alls motiverad till att hösten är på intåg. Jag tycker att min semester gick alldeles för snabbt och jag undrar lite hur jag ska orka fram till jul?!

Jag vill verkligen ur den här depressionen nu. För även om jag känner att jag periodvis mår bättre känner jag samtidigt att jag är fast i ett järngrepp och att den här depressionen inte vill släppa taget om mig riktigt. Och jag oroar mig över att hösten kommer bli tuff på grund av det. Istället för att lägga fokuset på allt positivt och bra i mitt liv plågar jag mig själv genom dessa negativa tankar!

Kvällens bön innan jag förhoppningsvis ska kunna somna får bli att jag får vila i Guds händer och att han ska bära mig igenom stormarna och föra mig ut i allt det fantastiska han har tänkt för mig!

God natt!
Sara❤️