Har haft tre av fyra semesterveckor och har knappt varit hemma någonting. 3-4 dagar max. Inte för att jag klagar. Jag var orolig över att jag skulle ha allt för mycket tid med mig själv denna semestern och att ensamheten, ångesten och mitt psykiska mående skulle ta överhanden. Istället har dagarna fyllts med massa skoj. Första semesterveckan blev det en spontan tur till Öland med Sandra. Jag bodde i Malins hus vid Löttorp och hängde vid stranden, besökte Borgholm och hade mysiga dagar. Där var vädret betydligt mycket finare än på västkusten. Sedan hann jag vara hemma några dagar innan det bar iväg till Mallorca tillsammans med Mia. En vecka av sol och värme var verkligen välbehövligt. Dagen efter vi kom hem åkte jag till Alingsås för en mysdag med mina systrar och systerdöttrar. Sedan hade jag en dag hemma då jag packade om för att åka upp till Johanna och Oscar i Linhult och häng med massa goa människor. Vi hade härliga dagar med vattenskidåkning, wakeboardåkning, grill, spel, lekar mm. Så mysigt. Idag är jag hemma igen. Och denna sista veckan har jag inte så mycket planer, men jag hoppas att den också kan bli fantastisk.

Idag vaknade jag dock med en olustig känsla. Som om någon sa till mig att jag inte skulle tro att jag kan fly från det jobbiga genom att göra massa roliga saker. Och tro mig, det är jag helt medveten om. Verkligheten kommer alltid i kapp. Ångesten och depressionen försvinner inte för att jag fokuserar på annat. Den ligger bara där och pyr. Men genom att hitta på saker, glömma den för ett tag och bara få leva och andas får jag ny kraft att orka möta den. Jag vet att jag fortfarande har en bit kvar innan jag är fri. Och på något sätt har jag förlikat mig med tanken om att jag inte kommer bli fri på ett kort ögonblick, genom ett Guds mirakel. Inte för att jag inte tror att det är möjligt, utan för att jag faktiskt tror att det finns en mening med att jag ska kämpa mig igenom det här steg för steg. Jag kan ibland känna hur jag växer genom att övervinna varje kamp och kanske är det på det sättet Gud slipar mig för att bli stark och kunna anta nya utmaningar i framtiden.

Det är självklart inte alltid jag tänker såhär. Ibland undrar jag varför just jag har drabbats av psykisk ohälsa, ibland vill jag bara ge upp, och ibland tvivlar jag på att jag någonsin ska bli fri. Men jag har en drivkraft någonstans därinne som än så länge fört mig såhär långt. Att ge upp är ju inget alternativ så det är bara att fortsätta kämpa, hur tufft det än är!

Idag känns det dock som sagt lite jobbigare. Ångesten ligger där och lurar och jag har en oro i magen som jag så väl känner igen från tidigare dippar. Men jag ska stoppa det denna gången. Jag vet att jag kan, om inte annat med hjälp från ovan. För mitt i allt så har jag ändå valt att tro på en Gud som är så mycket större än alla mina bekymmer och som går bredvid mig, bär mig när det behövs och ser till att jag inte går under! Idag väljer jag att bara vila i hans nåd. Jag behöver inte prestera så värst mycket, utan jag kan bara lita på att hans hand håller om mig och inte låter mig falla.

Imorgon är en ny dag. Förhoppningsvis har jag fått ny kraft och glädje att orka leva imorgon. Men idag får vara en dag av att "bara vara".

Klockan är 12.45. Jag borde ta mig upp ur sängen nu! Hoppas ni får en härlig dag!

Sara ❤️