Jag är egentligen inte en negativ människa. Jag gillar att hitta på saker, skratta, flumma, stå i centrum och bara få vara i nuet. Men min kropp, min hjärna och mina känslor hänger inte riktigt alltid med på det. Många gånger kommer ångesten, oron och osäkerheten och infekterar hela min tillvaro och jag påminns om att något med mig inte står rätt till. 

Jag kan inte hjälpa att det blir så. Och ibland, när känslorna tar över, gör jag saker som jag egentligen inte vill. Men det känns som om jag måste göra det för att klara av ångestattacken. Däremellan kan jag ha bra stunder då livet känns lätt. 

För er som undrar så får jag hjälp att klara av det här. Jag är inte ensam i detta och jag har massor med folk runtomkring mig som stöttar mig. Ändå känner jag mig ibland så ensam i allting. Det känns som att ingen kan förstå fullt ut hur jag har det och jag hittar inte de rätta orden för att kunna förklara. 

Ändå kan jag känna mig stolt över att jag lärt mig att leva med det. Att jag klarar av att gå igenom mina ångestattacker även om det är skitjobbigt. Att jag för det mesta håller ihop ganska bra. Och att jag har ett socialt liv, ett jobb som jag trivs med, en fantastisk kyrka, ett bra boende osv. Jag har så mycket att vara tacksam över! 

Den jobbigaste frågan kan ibland vara när folk frågar hur jag mår. Hur ärlig ska man vara? Hur många gånger kan man säga att det är sådär? Låter jag alltför negativ om jag är ärlig? Ska jag ljuga och säga att det är bra fast det är en skitdag? Eller ska jag bara låta bli att svara? Det där är så svårt och det beror självklart på vem som frågar. Samtidigt uppskattar jag ju när folk frågar. Jag hoppas bara att de är redo för att höra ett ärligt svar. Att de har tid att lyssna. För det värsta jag vet är när folk frågar hur det är och sedan ändå inte är intresserade av att veta! 

Psykiskt ohälsa är så vanligt i dagens samhälle. Jag kan koppla mitt mående till många saker men det spelar ingen roll. Jag kan inte ta mig ur det på egen hand ändå. Därför är det så viktigt att man vågar prata om det. Jag hade aldrig varit här idag om det inte vore för vänner runtomkring mig som såg mig när jag mådde som sämst. Jag har lärt mig att inte skämmas. För jag kan inte hjälpa att jag mår såhär. Men jag har också lärt mig att kämpa hårt för att ta mig ur det. Jag kan se att jag tar mig framåt och att jag är på väg åt rätt håll. Men precis som med mycket annat är det ofta två steg framåt och ett steg bakåt. 

Vägen är krokig men än så länge har jag inte trillat av. Vissa dagar vill jag ge upp och ser ingen ljusning, men gång på gång påminns jag också om hur vackert livet kan vara. Jag vill tro att det bästa ligger framför och att mina drömmar också kommer slå in en vacker dag. Tills dess ska jag bara försöka leva dagarna en efter en, vara den bästa versionen jag kan av mig själv och försöka ha fokuset rätt så gott det går! 

Varje dag är en kamp men jag ska vinna i slutänden! 

Sara ❤️