Det är som att börja nysta i ett trassligt garnnystan där knutarna dras åt mer och mer ju mer man drar. Och där det till och med uppstår nya knutar, nya vändningar att reda ut ju mer man försöker. Ibland är de så svårt att se änden på det där garnet. Att ha tålamod att reda ut allting tills garnet är brukbart igen. Men alternativen är ju att låta det vara eller att kasta bort hela nystanet. Egentligen är ju dessa två inga riktiga alternativ utan man måste ju bara kämpa tills allt är utrett. 

Den senaste tiden har varit både bra och kämpig. Så som livet oftast är. Men häromdagen kom ett litet breakdown som fått mig att ligga vaken tre nätter i rad och bara grubbla. När nya saker kommer upp till ytan och man inte vet hur eller vad man ska känna längre. Då är det svårt att behålla fokus på det som är rätt. 

Vissa saker går inte att förändra men det går alltid att acceptera och leva med. Häromdagen pratade jag med några kompisar. Vi pratade om förlåtelse och den frihet förlåtelsens kraft kan ha. Det kanske viktigaste som jag faktiskt tog till mig var att "förlåta" inte är samma sak som att säga att "det är okej". Det blev en liten insikt för mig eftersom jag har en del förlåtelse att kämpa med i mitt liv. 

Jag antar att det får ta sin tid, och tills dess ska jag fortsätta kämpa! 

Sara ❤️