Jag ska inte påstå att det kommit automatiskt. Jag har kämpat med det.  Tvingat mig att upprepa positiva meningar fast än det tagit emot. Öppnat Bibeln varje dag och läst några uppmuntrande rader. Bett om Guds frid. Talat positivt över mitt liv även om det ibland känns som en lögn. Men jag är fast besluten. Det måste ske en förändring. Jag har varit fast besluten många gånger, och vågar egentligen inte hoppas fullt ut på en förändring. Men jag måste. Det är det enda som gäller just nu! 

Tiden går och jag kan inte stå och stampa i skiten längre! Det går bara inte! 

Men jag klarar det aldrig ensam. Jag behöver mina vänner, och jag är så otroligt tacksam över att de finns där för mig. Stöttar mig, ber för mig, lyssnar på mig. Jag är inte stolt över att de får stå ut med mig när jag mår som värst. Och jag önskar inget hellre än att någon gång kunna få ge tillbaka tio gånger så mycket till dem. Jag hoppas innerligt att den dagen kommer då jag orkar och klarar av det! 

Nu ska jag sova! Imorgon blir det tidig morgon igen då jag öppnar klockan 06.00 på jobbet! 

God natt!

Sara ❤️