Jo, du säger det. Och det hoppas jag också att det blir. Men ibland behöver jag vara få vara ledsen, få gråta, få sörja och få vara i mina känslor. Ibland behöver jag bara den där tröstande kramen och tiden att få känna.

Jag begär inte att du ska förstå. Jag begär egentligen ingenting från dig. Men jag kan inte med ord uttrycka hur tacksam jag är över att du står ut med mig. När mina negativa tankar och känslor kommer och trycker ner mig i skorna har jag svårt att förstå hur någon orkar stå ut.

Jag väljer inte att känna såhär. Och jag önskar inget hellre än att slippa detta. Och tro mig när jag säger att jag kämpar stenhårt för att någon gång bli fri. Även om det kanske inte syns.

Jag tror nog också att det kommer bli bättre. Det har ju redan blivit bättre även om det verkar gå väldigt långsamt framåt. Mina sår verkar ta väldigt lång tid på sig att läka. Jag vet inte varför det tar sådan tid. Och jag vet inte vad jag ska svara när du frågar om det finns något du kan göra för att hjälpa mig. Jag önskar jag visste. Men det jag vet är att jag måste fortsätta kämpa, fightas, kriga, hoppas och ha tro för att allting kommer bli bra. Jag försöker så gott jag kan, men jag är inte mer än människa. Och vissa dagar är det bara så svårt.

Jag önskar jag kunde förklara för dig exakt hur det känns. Men jag vet knappt själv. Jag kan liksom inte riktigt sätta ord på det som känns jobbigt. Men jag fortsätter min kamp och tar små steg framåt. Dag efter dag. Och jag börjar med denna dagen och hoppas att den blir bättre än gårdagen. En dag i taget...

Sara ❤️