Har haft tre nätter i rad med ångest. Den där förbannade ångesten som kommer och förstör. Jag vet att det gå över och att allting blir bättre så småningom. Jag kämpar hela tiden för att må bättre och slippa tänka och känna så mycket negativt. Det går åt rätt håll och jag märker en skillnad. Men ibland kommer ändå dipparna. Ångesten slår ner som en blixt från klar himmel och förgiftar hela tillvaron. All glädje känns som bortblåst. Och då vill jag för en kort stund bara ge upp. Bara slippa tänka och känna. Slippa kämpa för att andas och hålla mig vid liv. Jag vill inte dö, men i den stunden vill jag inte heller leva. Det gör så ont. De värsta känslorna försvinner ofta snabbt. Kvar finns bara tomheten. Och likgiltigheten. Och rädslan för när ångesten ska dyka upp nästa gång. 

Det går som sagt åt rätt håll. Jag kan se det om jag tar ett steg utanför mig själv och försöker ha lite distans till mina känslor. Andra kan också påpeka det för mig och hjälpa mig att inse hur långt jag har kommit. Och för varje gång jag faller vill jag ändå tro att jag reser mig upp lite starkare. Det som inte dödar det härdar. En vacker dag är jag förhoppningsvis där. En vacker dag är det min tur att få vara lycklig utan att varje dag känna att livet är en kamp. En vacker dag ska jag vara fri från allt som har med ångest och depression att göra. Men tills dess tänker jag bara fortsätta kämpa. Och sådana här dagar tänker jag bara fortsätta vara där jag är. Gråta, skratta och låta känslorna svalla över tills jag tömt ut mig helt och kan starta om på nytt. Hade behövt en värmande kram och en hand att hålla i. Men vuxen som jag är får jag nöja mig med en filt och en kopp te i soffan. 

Bryt ihop och kom igen! 

Sara ❤️