Ibland är det bara så svårt. Svårt att hålla hoppet vid liv. Svårt att hålla tron levande. Svårt att känna glädje och lycka över livet. Det finns så mycket vackert runtomkring. Så mycket att vara tacksam över. Jag har de bästa vännerna. Grymmaste kollegorna, gosigaste katterna osv. Jag har alla förutsättningar. Men ändå är det så förbannat svårt. Orkar egentligen inte ens förklara vad det är som är svårt, vet inte om jag kan. Det känns komplicerat och enkelt på samma gång. Men jag vill bara skrika, gråta och slå på någonting. Samtidigt som jag vill ha en stor bamsekram och värmande, tröstande ord. Jag vill få ut alla känslorna på en och samma gång. Slippa älta, slippa minnas, slippa känna!