Just nu vill jag bara skrika! Ångesten har hälsat på flera gånger den senaste veckan (bla. Ikväll) och jag är så trött på den! Nu har jag dessutom fått nackspärr och jätteont i huvudet så just nu känns livet pissigt!

Jag tog mig ändå iväg till kyrkan för gudstjänst. Det var en bra predikan om att falla i Guds händer. Tyvärr hade jag svårt att hålla fokus då nacken värkte och andra tankar kom i vägen. Men jag försöker bara göra det -falla i Guds händer och vila där tills jag har kraft att kämpa vidare.

Imorgon ska jag upp 05.00, så jag ska försöka sova nu! Detta blev ett kort inlägg, mest för att jag ville få ut mina tankar ur huvudet!

God natt alla vänner!

Sara ❤️

Funderar lite över det där med mående. Har haft en hyfsat lång period då jag mått ganska bra. Men det är inte så att det har kommit av sig själv. Att må bra är inget naturlig tillstånd för mig känns det ofta som. Jag måste i princip alltid kämpa och verkligen bestämma mig för att jag ska må bra och ibland går det och ibland går det inte. Och detta beror väl kanske på hur mycket ångest och negativa händelser, tankar osv jag upplever just den dagen.

Självklart finns det andra faktorer som också spelar in. Sömnbrist tex. Jag märker ofta stor skillnad i mitt mående beroende på hur mycket jag har sovit, samtidigt som att sömnen påverkas av mitt mående.. En ond cirkel kan man säga.

En annan faktor är ensamhet. Om jag har spenderat för mycket tid ensam hemma kommer ofta de negativa tankarna. Avundsjukan på alla andra som har familjer att umgås med hela dagarna. Känslan av att jag inte har någon tydlig, självklar tillhörighet.

Jag har jobbat en vecka sedan semestern tog slut. Och det enda jag ser framför mig är ett högt berg att bestiga. Jag känner mig inte alls motiverad till att hösten är på intåg. Jag tycker att min semester gick alldeles för snabbt och jag undrar lite hur jag ska orka fram till jul?!

Jag vill verkligen ur den här depressionen nu. För även om jag känner att jag periodvis mår bättre känner jag samtidigt att jag är fast i ett järngrepp och att den här depressionen inte vill släppa taget om mig riktigt. Och jag oroar mig över att hösten kommer bli tuff på grund av det. Istället för att lägga fokuset på allt positivt och bra i mitt liv plågar jag mig själv genom dessa negativa tankar!

Kvällens bön innan jag förhoppningsvis ska kunna somna får bli att jag får vila i Guds händer och att han ska bära mig igenom stormarna och föra mig ut i allt det fantastiska han har tänkt för mig!

God natt!
Sara❤️

Fyra veckor går fasligt fort! Kan inte fatta att min semester redan är över och att jag ska tillbaka till jobbet imorgon. Känner mig knappast redo, men det gör man ju aldrig efter en lång ledighet.

Sista veckan har jag varit hemma mycket. Träffat en del kompisar, städat, tvättat och pillat med saker som behövde göras. Det har gått bra och jag har lyckats hålla sinnet i schakt.

Det är skönt när man känner att man gör framsteg i sig själv. Att man mer och mer ofta lyckas bryta sin egen ångest. Att man klarar av att vara hemma med sig själv och sina tankar utan att gå under. Att man kan titta sig i spegeln och faktiskt se en stark person.

Jag har kommit så långt och jag är stolt över det. Jag vet att jag har en bit kvar, men jag tror mer och mer på att jag till slut kommer vara fri från den här depressionen. Ett steg i taget, lite bakslag här och där, men det går i allafall framåt!

Jag känner ändå att den här semestern har gett mig nya krafter att orka kämpa vidare. Livet kommer aldrig bli enkelt, men tacka vet jag alla vänner som hjälper mig att ta de där stegen framåt!
One day I will be there!

Nu ska jag nog snart sova. Om det går! Det där med att vända tillbaka dygnet efter fyra veckors semester är inte lätt!

Sara ❤️

Har haft tre av fyra semesterveckor och har knappt varit hemma någonting. 3-4 dagar max. Inte för att jag klagar. Jag var orolig över att jag skulle ha allt för mycket tid med mig själv denna semestern och att ensamheten, ångesten och mitt psykiska mående skulle ta överhanden. Istället har dagarna fyllts med massa skoj. Första semesterveckan blev det en spontan tur till Öland med Sandra. Jag bodde i Malins hus vid Löttorp och hängde vid stranden, besökte Borgholm och hade mysiga dagar. Där var vädret betydligt mycket finare än på västkusten. Sedan hann jag vara hemma några dagar innan det bar iväg till Mallorca tillsammans med Mia. En vecka av sol och värme var verkligen välbehövligt. Dagen efter vi kom hem åkte jag till Alingsås för en mysdag med mina systrar och systerdöttrar. Sedan hade jag en dag hemma då jag packade om för att åka upp till Johanna och Oscar i Linhult och häng med massa goa människor. Vi hade härliga dagar med vattenskidåkning, wakeboardåkning, grill, spel, lekar mm. Så mysigt. Idag är jag hemma igen. Och denna sista veckan har jag inte så mycket planer, men jag hoppas att den också kan bli fantastisk.

Idag vaknade jag dock med en olustig känsla. Som om någon sa till mig att jag inte skulle tro att jag kan fly från det jobbiga genom att göra massa roliga saker. Och tro mig, det är jag helt medveten om. Verkligheten kommer alltid i kapp. Ångesten och depressionen försvinner inte för att jag fokuserar på annat. Den ligger bara där och pyr. Men genom att hitta på saker, glömma den för ett tag och bara få leva och andas får jag ny kraft att orka möta den. Jag vet att jag fortfarande har en bit kvar innan jag är fri. Och på något sätt har jag förlikat mig med tanken om att jag inte kommer bli fri på ett kort ögonblick, genom ett Guds mirakel. Inte för att jag inte tror att det är möjligt, utan för att jag faktiskt tror att det finns en mening med att jag ska kämpa mig igenom det här steg för steg. Jag kan ibland känna hur jag växer genom att övervinna varje kamp och kanske är det på det sättet Gud slipar mig för att bli stark och kunna anta nya utmaningar i framtiden.

Det är självklart inte alltid jag tänker såhär. Ibland undrar jag varför just jag har drabbats av psykisk ohälsa, ibland vill jag bara ge upp, och ibland tvivlar jag på att jag någonsin ska bli fri. Men jag har en drivkraft någonstans därinne som än så länge fört mig såhär långt. Att ge upp är ju inget alternativ så det är bara att fortsätta kämpa, hur tufft det än är!

Idag känns det dock som sagt lite jobbigare. Ångesten ligger där och lurar och jag har en oro i magen som jag så väl känner igen från tidigare dippar. Men jag ska stoppa det denna gången. Jag vet att jag kan, om inte annat med hjälp från ovan. För mitt i allt så har jag ändå valt att tro på en Gud som är så mycket större än alla mina bekymmer och som går bredvid mig, bär mig när det behövs och ser till att jag inte går under! Idag väljer jag att bara vila i hans nåd. Jag behöver inte prestera så värst mycket, utan jag kan bara lita på att hans hand håller om mig och inte låter mig falla.

Imorgon är en ny dag. Förhoppningsvis har jag fått ny kraft och glädje att orka leva imorgon. Men idag får vara en dag av att "bara vara".

Klockan är 12.45. Jag borde ta mig upp ur sängen nu! Hoppas ni får en härlig dag!

Sara ❤️