Watoto
Det är så bra med saker som ger lite perspektiv på tillvaron. Idag var en barnkör från watoto, Uganda på besök i kyrkan och hade konsert. Underbar musik till afrikanska rytmer och så gripande livshistorier som vi fick ta del av. Dessa barn som åker runt och uppträder är föräldralösa och har genom Watoto fått en chans till ett kärleksfullt och tryggt liv. Många av dem har varit med om fruktansvärda saker och det är så fantastiskt att se och höra dem berätta om hur de blivit räddade från ett liv i misär till ett liv fullt av möjligheter. Jag är så tacksam över att få vara med och stötta det arbete de gör. Jag har ett fadderbarn genom Watoto som jag stödjer varje månad och varje gång jag får brev från honom blir jag varm i hjärtat. Det är verkligen underbart att få vara med att göra skillnad för en annan människa!
Jag har så lätt för att fokusera på mina egna problem, men idag skämdes jag lite när jag satt och lyssnade på barnen. Mina problem är verkligen ingenting i jämförelse med vad de har upplevt. Vad gnäller jag för liksom? Jag som bor i ett land med ett fantastiskt skyddsnät, jag som har en fin bostad, ett härligt jobb, underbara vänner och en kyrka som jag fullständigt älskar! Det borde inte finnas något att vara deppig för... Det borde verkligen inte det!
Nu ska jag sova några timmar innan det är dags att bege sig till jobbet! Klockan står på 05.00, tjoho!
God natt!
Sara ❤️
Fredagsdip och Bridget Jones
Det blev en hemmakväll denna fredag. Till en början var jag ganska tillfreds med det då jag fick tid att julpynta och städa lite här hemma. Jag blev nöjd med resultatet och tänkte att jag förtjänade att slänga mig på soffan och mysa med lite godis och någon bra film. Klarade seriöst fem minuter innan jag började tänka och känna. Har haft en väldigt bra vecka utan speciellt mycket ångest eller jobbiga tankar, men helt plötsligt kom allt över mig. Ångesten överrumplade mig och innan jag ens hade hunnit reagera och försöka fokusera på något annat så slog jag huvudet i botten igen. Blir så ledsen varje gång det händer för det känns som att jag blir "lurad" på min lycka. Som att jag ibland måste tas ner på jorden igen för att påminnas om att jag inte får lov att vara för glad.
På tv:n rullar Bridget Jones dagbok och jag kan på så många sätt relatera till Bridgets rollfigur. Ensam i mina känslor och i längtan efter att träffa den rätte. Samt den som hela tiden klantar till saker och ting både på jobbet och i privatlivet. Sådär lagom misslyckad liksom.
Jag jobbar stenhårt med att inte tänka att jag skulle vara misslyckad, men kvällar som denna går det bara inte att låta bli. Och en negativ tanker föder nya negativa tankar och så är den negativa spiralen igång. Ska snart gå och lägga mig och känner jag mig själv rätt så blir det svårt att somna inatt.. Men jag ska försöka tänkta att detta bara är en liten dip, att allting kommer kännas bättre imorgon. Jag vet ju av erfarenhet att det alltid går upp igen efter en dip. Ibland går det fort och ibland tar det tyvärr lite längre tid. Det där är tyvärr väldigt svårt att styra för även om min hjärna och mitt rationella tänkande säger en sak så tar känslorna ibland över lite för mycket.
Imorgon blir det julbak hos några vänner och avslutningsvis jul på Liseberg. Har sett fram emot det hela veckan, men just nu känner jag mig sådär likgiltig inför det också. Ska försöka mysa lite med katterna nu för jag vet att det kan ge mig lite tröst trots allt. Sedan blir det sängen! God natt alla ni som läser!
Sara ❤️
The best version of ourselves!
Så många gånger som jag har önskat att jag kunnat läsa folks tankar, eller vara en fluga på väggen för att på något sätt få reda på folks åsikter om mig. Folks ärliga och sanna åsikter. Inte bara positiva så klart utan även, eller kanske framför allt, negativa. Jag går liksom alltid runt och tror att folk stör sig på mig eller att de tycker jag är en jobbig människa. Och på så sätt hade man ju verkligen kunnat jobba med de sidor som folk stör sig på, jobba bort och förändra. För om det är något jag många gånger velat jobba med så är det att totalförändra mig själv, och bli någon annan! Jag har varit så liten och så osäker i mig själv att jag tvivlat på minsta sak. "Sa jag något konstigt?", "gjorde jag någon dum min?", "ringde jag och störde?" eller "skrattade jag på fel ställe?". Denna osäkerhet har styrt mig i alla relationer och sociala sammanhang och blivit ett hinder för mig.
Jag har på riktigt trott att jag inte är lika mycket värd som alla andra och att alla andra är så mycket bättre än mig. Jag kan fortfarande tänka så ibland. Men man borde inte behöva känna att man är så missnöjd med sig själv att man vill förändra sig totalt. Att man liksom inte duger som man är. Tyvärr har jag, som sagt, känt så allt för många gånger. Självklart finns det alltid saker man kan behöva jobba på, men det handlar ju om att bli den bästa versionen av sig själv och inte om att bli någon som man inte är! Och det finns en viktig skillnad där.
För min del är ett stort problem att jag överanalyserar precis allt! Att jag liksom inte bara kan släppa en negativ tanke om det kommer sådana. Utan att jag alltid ska vända ut och in på den tills jag gjort den till en lögn som jag till slut har trott på. Men, mina insikter blir fler och fler och jag har insett att det finns så ofantligt många lögner som talats in i mitt liv, både av mig själv och av andra, men att de är just det; LÖGNER. Och jag ska motbevisa dem en gång för alla. De ska inte få styra mina tankar längre. En vacker dag är jag där och jag jobbar stenhårt på att bryta ner tankarna en efter en.. Men som sagt; Det tar tid och det är extremt kämpigt ibland! Tack mina fina vänner för ert stöd i allt detta! Ni är guld!
Sara ❤️
Ålder
Ålder är bara en siffra. Jag försöker intala mig det i allafall. För er som känner mig vet ni att min åldersnoja följt mig i flera år. Inte på grund av siffran i sig utan mer på grund av de drömmar och mål jag haft som på ett eller annat sätt varit kopplade till min ålder. T.ex. Har jag tänkt att jag ska ha familj och barn när jag är 25, att jag ska ha varit berest och sett lite mer av världen när jag är 30 och att jag ska vara inflytelserik i lite större skala och kunna påverka fler människor på ett eller annat sätt när jag är 35. Den tidsplanen har redan spruckit vilket ibland kan kännas som ett stort misslyckande.
Tiden går och vad gör jag med den? Hur har jag jobbat för att nå mina mål under de senaste tio åren? Jag kan skylla på att jag mått som jag har mått och att det inte varit rätt tid för mig. Men det gör ont att tänka så. Det känns som att jag slösat bort tio år av mitt liv åt lite halvlyckade försök till att leva ett lyckat liv. Jag lägger allt för stor skuld på mig själv i det här, det är jag medveten om. Jag hade troligtvis inte kunnat göra mer än jag gjort. Men det tar ändå inte bort smärtan.
Jag försöker tänka att det ändå finns en plan för mig. Att Gud har en väg och att han just nu bara förbereder mig på det som komma skall. Det är en tröst att tänka så och genom att försöka fokusera på det så kan jag ibland känna en viss frid över hela denna kaotiska situationen. Var sak har sin tid, men jag bara önskar att min tid av glädje och lycka väntar precis bakom husknuten. Att det inte krävs allt för många och jobbiga kliv att ta sig dit!
Sara ❤️
Tid att sörja...
Vissa saker måste få ta tid. När man förlorar någon närstående behöver man tid för att få sörja. Tid för att reparera sig och på något sätt gå vidare i livet. Det funkar inte att trycka undan känslorna utan de måste få komma ut. Kanske krävs det litervis av tårar innan man kan känna sig redo att ta sig an livet igen. Det kan vara samma sak om man gått igenom tuffa situationer. Eller om man, som i mitt fall, levt i en depression i flera år.
Jag har så mycket känslor inom mig som aldrig har fått komma ut. Ilska, sorg och frustration för att bara nämna några. Jag har själv, i skam, lagt locket på och försökt trycka undan allting. Försökt blicka framåt, tänka positivt och allt annat som man "bör" göra. Men sanningen är den att det inte finns några genvägar. Det är först det senaste året som jag börjat låta känslorna få "pysa" ut, eller snarare spruta ut. För tårarna har verkligen sprutat ibland då jag känt att känslorna blivit för övermäktiga. Och det är bra. Det är liksom enda sättet. Jag har under många år inte ens kunnat gråta. Trots att jag gråtit inombords så har det bara inte gått att få ut det. Men det finns en viss befrielse i tårarna och jag tror att för varje tår jag gråter kommer jag ett steg närmre mitt mål.
Självklart önskar jag att jag bara kunde knäppa med fingrarna och så var allt bra. Men jag tror att jag måste få ha min "sorgeperiod" för att kunna gå vidare. Och jag tror faktiskt inte att det går att skynda på den speciellt mycket, men det viktiga är att jag under tiden jobbar med att ha rätt fokus, omger mig med människor som får mig att må bra och bara försöker andas och ta dagarna som de kommer. Ibland kanske jag bara behöver få ringa en vän och gråta en skvätt. Liksom dela känslorna bara för att lätta bördan lite. Och jag är otroligt tacksam över att jag har vänner som jag kan ringa när som helst, om det så är mitt i natten!
Mina insikter som jag fått den senaste tiden känns som stora kliv i rätt riktning och jag kan, trots allt, se ljuset i tunneln. Sedan att mina tankar och känslor inte alltid samarbetar är ju en annan sak.
Idag är det lördag och jag har varit vid gott mod. Har kört skräp till tippen, samt satt upp min nya brevlåda. Ikväll blir det bio med bästa Mia. Hoppas ni får en fortsatt go lördag!
Sara ❤️
Trötthet och dåliga nyheter..
När man åker till jobbet i mörker och kommer hem i mörker, då känns det ibland lite svårt att motivera sig. Hade en lång dag på jobbet och det faktum att jag idag åkte buss (vilket ger ungefär två timmars restid) gör ju självklart att dagen känns extra lång. Arbetsdagen var dock ganska bra. Är glad för mina kollegor som oftast kan frambringa lite goa skratt under dagen. Barnen är ju också för härliga och deras funderingar kan ibland vara helt underbara att få ta del av.
När jag kom hem fanns det inget annat att göra än att slänga sig på soffan. Tröttheten tog över fullständigt. Tyvärr avslutades dagen ganska trist då jag fick höra en väldigt tråkig nyhet. Kan inte skriva
vad det gäller men känner mig just nu ganska ledsen och nedstämd. Undrar ofta hur jag ska orka. Varje dag är en kamp men det sista har jag ändå tagit mig an kampen på ett helt annat sätt och med en helt annan kämparglöd än tidigare. Trots det undrar Jag ibland om jag kommer orka hela vägen. Vissa dagar slår likgiltigheten till som en blixt och fullständigt förlamar mitt sinne. Då vill jag inte känna, tänka eller ens vara. Då vill jag ingenting. Det är nog den värsta känslan av dem alla.
Nu ska jag försöka sova. Ögonen är rödgråtna och huvudet dunkar. Borde kunna somna snabbt med tanke på hur trött jag är, men har lärt mig att tröttheten inte är en garanti för sömn. Ska väl ändå göra ett försök.
God natt alla fina!
Sara ❤️
När jag kom hem fanns det inget annat att göra än att slänga sig på soffan. Tröttheten tog över fullständigt. Tyvärr avslutades dagen ganska trist då jag fick höra en väldigt tråkig nyhet. Kan inte skriva
vad det gäller men känner mig just nu ganska ledsen och nedstämd. Undrar ofta hur jag ska orka. Varje dag är en kamp men det sista har jag ändå tagit mig an kampen på ett helt annat sätt och med en helt annan kämparglöd än tidigare. Trots det undrar Jag ibland om jag kommer orka hela vägen. Vissa dagar slår likgiltigheten till som en blixt och fullständigt förlamar mitt sinne. Då vill jag inte känna, tänka eller ens vara. Då vill jag ingenting. Det är nog den värsta känslan av dem alla.
Nu ska jag försöka sova. Ögonen är rödgråtna och huvudet dunkar. Borde kunna somna snabbt med tanke på hur trött jag är, men har lärt mig att tröttheten inte är en garanti för sömn. Ska väl ändå göra ett försök.
God natt alla fina!
Sara ❤️
Om att fiska likes..
Det där med sociala medier. Jag tror inte jag är ensam om att erkänna att det tar upp alldeles för mycket av min tid och att det kräver alldeles för mycket av mitt fokus. Jag säger inte att sociala medier är dåligt, det finns en mängd fördelar, t.ex. enkelheten i att skapa events, få kontakt med gamla vänner, skapa grupper eller köpa och sälja grejer. Men ibland kan jag känna att det bara blir en jakt på massa likes. Jag är nog bland de värsta, och en av anledningarna tror jag är just det jag skrev om i mitt förra inlägg. Rädslan för ensamheten och behovet av bekräftelse. Jag kan bli sådär löjligt glad om någon som jag ser upp till gillar eller kommenterar min facebookstatus eller instagrambild. Jag kan räkna följare och känna besvikelse över att vissa människor inte följer mig eller accepterar min vänskap. Jag har t.o.m. gått och varit upprörd i veckor när jag upptäckt att någon som jag tycker om slutat följa mig på instagram. För det har hänt och jag kan samtidigt förstå varför. Ibland har mina inlägg varit så desperata i sitt rop på likes att det blir patetiskt. Jag skäms över det i efterhand samtidigt som jag just i den stunden som jag delar inlägget känt att det kändes rätt. Att jag just i den stunden av ensamhet och förtvivlan behövde dom där likesen eller kommentarerna för att på något sätt komma på fötter igen. Jag kan inte lova att jag kommer sluta med mitt "likesfiskande" på stört. För just nu i min process måste jag fokusera på en sak i taget. Och den där kommentaren eller likesen kanske ändå kan hjälpa mig att komma framåt. Det sägs att det krävs tio positiva ord för att gottgöra ett negativt. I så fall behöver jag många, många positiva ord innan jag kan gå vidare helt. Healing takes time, men jag är så otroligt glad att jag inte är ensam!
Sara ❤️
Två steg framåt och ett steg tillbaka..
..men för att försöka vara positiv så får man väl ändå tänka att det går framåt.. Om än långsamt. Vissa dagar orkar man liksom bara inte. Denna dagen har varit gråare än gråast och jag har varit tröttare än tröttast. Kastas mellan känslor av förtvivlan, hopp och likghiltighet men kämpar allt jag kan för att hålla rätt fokus. Har ju bestämt mig för att ta mig ur det här nu och jag vet att det inte kommer att bli lätt, men jag tänker inte ge upp. Min största rädsla är ensamheten. Att leva ett liv i ensamhet och aldrig få uppleva det som faktiskt är min största dröm. Ibland gör det fysiskt ont i mig när jag tänker på det.
Jag skriver och säger ofta att jag är tacksam över mina vänner. Och tro mig, det är jag verkligen! En vän sa till mig för ett tag sedan att det ibland känns som att jag testar vår vänskap. Som att jag tvivlar på den. Och det fick mig att verkligen tänka till. Jag insåg att hon faktiskt hade rätt, att det faktiskt var sant. Att jag gång på gång behövde få det bekräftat för att våga försöka lita på det. Det är nog en skada jag har. Efter många år av utanförskap, mobbing och ensamhet blir man lite skadad. Och såren blir djupa. Mycket djupare än man kanske kan tro. Men en dag ska mina sår ha läkt och jag ska titta tillbaka på ärren och kanske ta lärdom av dem. kanske jag till och med kan vara till hjälp för andra människor genom mina upplevelser och erfarenheter. Den dagen längtar jag till.
Under tiden är det väl bara att kämpa på. Även om vissa dagar är lite kämpigare än andra. Är otroligt tacksam för alla böner, tankar, kramar och peppande ord. För det är de som för mig framåt.
Kommer försöka ta upp mitt bloggande här lite. Kommer kanske vara ganska öppen och ärlig och ibland kommer det säkert komma lite tyngre inlägg. Läs gärna, men bara om ni vill och orkar.
Hoppas ni får en mysig tisdagskväll. Själv ska jag bädda ner mig i soffan, tröstäta, kanske gråta en skvätt och hoppas på att denna kvällen snart är över. Imorgon tar vi nya tag!
Sara 💜
The naked truth
My story.
Nu får det räcka. En gång för alla är det dags att bryta detta. Att bli fri. Att få slippa ångesten och alla sömnlösa nätter. Att ta mig ur den här depressionen. För jag har äntligen fått "sjukdomsinsikt" och förstått att detta inte bara handlar om att jag varit lite nedstämd i perioder, utan att problemet ligger djupare än så. Att depression faktiskt är som en sjukdom som äter upp dina positiva tankar och känslor från insidan. Och att det finns behandling att få. Att det skulle ta över tio år att förstå det känns som ett nederlag. Blir lite ledsen när jag tänker på allt jag hade kunnat gjort och fokusera på under alla dessa år istället för att kämpa med att ta mig igenom vardagen. Men som man säger; bättre sent än aldrig! Nu är det ju som tur var inte så att jag bara stängt in mig och isolerat mig från verkligheten på grund av detta. Jag har levt, och jag har träffat vänner, dejtat, tränat, pluggat och jobbat under hela den här tiden. På något sätt har jag lärt mig att leva med det, att liksom få en fungerande vardag trots allt. Har fått höra att det beror på att jag är stark som person, men jag vet inte. Känner mig inte direkt stark. Det har varit en lång process för mig att förstå att jag faktiskt behöver hjälp. Jag har haft ett otroligt bra stöd från mina vänner vilket jag är oerhört tacksam över. Vem vet var jag hade varit idag utan mina vänner? Vågar inte ens tänka tanken..
Psykisk ohälsa är så vanligt. Du vet det, jag vet det, men ändå är det så fruktansvärt svårt att gå till läkaren på grund av att man mår dåligt psykiskt. Det är så mycket lättare att söka läkarvård för en ond tå eller huvudvärk. Så var det i allafall för mig. Skammen och känslan av att man kanske inte är riktigt normal (vad nu det är?). För mig har synen på psykisk ohälsa varit att man är lite knäpp, lite annorlunda och att man kanske inte har alla hästar hemma. Men alla är vi olika, och precis som vilken annan sjukdom som helst så kan det drabba vem som helst. Framför allt när vi lever i ett samhälle där stress, prestationer och ytligheter är saker som är allt för viktiga för oss. Det är inte så konstigt att man lätt kan tappa bort sig själv mitt i allting. Jag har i allafall kommit till det stadiet då jag inte längre skäms. Då jag känner att jag vill vara öppen med det för att folk ska förstå mig bättre. Har väl egentligen alltid varit ganska öppen framför allt i sociala medier och det kanske inte har varit svårt för mina vänner att gissa att något är på tok. Det har varit mitt sätt att förmedla, mitt sätt att öppna upp mig, då prata aldrig varit min grej. Mitt sätt att ropa efter hjälp då ensamheten varit som värst.
Nu vet jag att jag har enormt många vänner som finns där för mig. Jag vet att de negativa tankarna och känslorna bara är stora feta lögner som talats in i mitt liv. Men trots att jag vet måste jag fortsätta bearbeta. Fortsätta kämpa för att en gång för alla komma igenom. För känslorna och upplevelserna, som i mitt fall orsakat allt detta, försvinner inte så snabbt. Det är en process som måste få ta sin tid. Precis som ett sår som måste få läka färdigt. En dag kommer mina sår ha förvandlats till ärr, men jag är helt enkelt inte där än. Förra helgen var jag med om den största kärlekshandlingen jag någonsin upplevt. Har nog aldrig känt mig så älskad och omtyckt av mina vänner tidigare och jag bestämde mig för att den kärleken skulle bli min vändpunkt. På riktigt! Nu siktar jag på mitt genombrott. För första gången på länge ser jag ljuset i tunneln. Dock långt borta, men jag kan ändå se det. Jag ska bara ta mig dit! Och jag är inte ensam, det har jag gång på gång fått bekräftat för mig! Tack för er kärlek! Och tack till alla er som väljer att fortsätta vara mina vänner trots allt! Love you!
Sara ❤️